Jürgen Klopp gav oss tro på en annan fotbollsvärld

Tro, hopp och kärlek är vad som speglar Klopps karriär

Jürgen Klopp var den tränare som fick mig att se fotbollen ur ett annat perspektiv. Han har bevisat att en annan fotbollsvärld, en bättre fotbollsvärld, är möjlig. Därför är jag dig evigt tacksam, din galning, för alla fina stunder du givit oss fotbollsdyrkare.

Dagens Nyheters krönikör Jan Lewenhagen skrev år 2013: “Borussia Dortmund är den sannsagan om att det än i dag går att bygga ett lag av tämligen okända spelare och ta sig ända till final i Champions League. Man måste bara ha en Jürgen Klopp – en väldigt speciell tränare som gör alla spelare bättre” – Lewenhagen hade rätt.

Denna karismatiske dåren till tränare är ett geni. Han kan förvandla en liten småstadskille med bolltalang till en fotbollsspelare av yttersta världsklass. Han har gjort det så många gånger, vi har alla fått beskåda det. Trots det har han vid flera tillfällen blivit berövad på sina mest glimrande ädelstenar av fotbollens stormakter – men på något sätt har han alltid hittat nya vägar.

År 2008 hamnade den något unge tränaren i det håglösa mittenlaget i Bundesliga. Klopp, som nyligen hade firat sin 41-årsdag, var mannen som skulle sätta Borussia Dortmund på kartan igen. Klubben hade legat i ruiner efter en ekonomisk kris och det enda som fanns kvar av värde var de supportrar som aldrig gav upp sin tro. Denne man var någon annan, han tände en gnista hos klubbens anhängare, de såg att det fanns en möjlighet att bygga upp Die schwarzgelbe med ambition och hänsynslös kärlek. Den dröm som fanns i den gråa industristaden förverkligades och fortsatte sina framgångsspår. Borussia Dortmund var tillbaka.

Idag, sju år senare, har Jürgen Klopp kammat hem två Bundesliga-titlar, en seger i DFB-pokal samt tagit klubben till en hedersam finalplats i Champions League. Här har det minsann inte pumpats in massa pengar från någon shejkmiljardär, här har det handlat om sagosånger från Südtribune och en jävla massa kärlek. Men en framgångssaga som denna fick inte sitt lyckliga slut. Den här säsongen blev inget sig likt. Passionen, glöden, kärleken – med andra ord ”Klopp-andan”, den fanns inte kvar. Klopp kunde inte längre motivera sina spelare, han hade inget mer att lära ut, och resultatet blev en säsong där man under en tid kämpade för sina liv nere i bottenträsket. Därför ställde tränaren sin plats till förfogande redan i vintras, men klubbens ledning och deras fans trodde fortfarande på den gode Klopp, och visserligen blev det bättre. Han har lyckats få upp Dortmund på säker mark men det där charmerande spelet som vi tidigare skådat är ett minne blott.

Under onsdagen kallade Borussia Dortmund till presskonferens, rykten om den älskade tränarens framtid eskalerade i tysk media och fansen visste vad som väntade men hoppades in i sista stund. Jürgen Klopp sade upp sig. Det var med tårar i ögonen, både hos tränaren själv och klubbdirektören Hans-Joachim Watzke som han kom med beskedet. En fruktansvärd och oväntad nyhet för Dortmundfansen, man var övertygad om att han skulle vara med och resa klubben igen, men även Klopp kan köra fast, och nu är det slut på fantasi. Samtidigt bevisar han än en gång vilket hjärta han har för Westfalenstadion, klubben och fansen. Han väljer att lämna sin post för att se Dortmund nå framgångar, här talar vi inte om någon egoist, han har insett det vi andra har blundat för.

Klopp har givit mig ögonblick av eufori

Som supporter till en viss klubb finns det alltid en speciell känsla i att se sitt lag uträtta stordåd. Jürgen Klopp och hans manskap har givit mig de där speciella ögonblicken, sådana som man bär med sig hela livet. 9 april 2013 är nog det bästa, Borussia Dortmunds mirakelvändning mot Malaga. När hela Westfalenstadion kokar, när sagosångerna från Südtribune sjungs högre än någonsin, när Klopp manar på sina spelare att aldrig släppa på gaspedalen – det gav mig tårar, gåshud och ett minne för livet.

Han har alltid gjort det på sitt sätt, man kan tala om spelsystem och om vad som är vackert och inte, men hos honom finns det en säkerhet i hur fotboll ska spelas. Det ska svida, det ska gå fort och alla ska vara delaktiga. Den sexårige pojken iklädd matchdräkt och den 65-åriga tanten i halsduk – de är klubben, precis som Marco Reus och Klopp han själv.

Dortmund blir en profil fattigare

Än idag sjungs det sånger om Lars Ricken, Jürgen Kohler och Michael Zorc, profiler som satt stora avtryck hos de svartgula. Nu finns det hopp om att få hylla storstjärnor som Marco Reus och Mats Hummels i framtiden för deras lojalitet. När Klopp nu lämnar ställer sig många frågan huruvida de där ädelstenarna tänker förbli klubben trogna eller ej. Man förlorar en enorm profil, någon som kanske fått just de där spelarna att stanna lite längre, någon som de haft förtroende för. ”Kloppo” är en känslomänniska, något överdriven ibland kanske, men det förlåter vi dig för. Han är varken den som tuggar tuggummi eller som stirrar ut i något ingemansland när laget gör mål. Här håller man inte inne på några känslor, här ska det kramas, gapas och viftas med armarna. Hans glädje, sorg och mänsklighet smittar av sig på spelarna och klubben. Hans personlighet symboliserar hela Borussia Dortmund, därför har nog alla fotbollsdyrkare, oavsett vilket oljeshejkslag man än håller på, förälskat sig lite smått i den här klubben.

Nu står han inför sex matcher i ligan och en semifinal i den inhemska cupen. Här ska det inte sparas på några krafter, det är dags för spelarna och supportrarna att visa tacksamhet för alla de vackra ögonblick Klopp givit oss. Han har visat att man kan bygga ett lag bestående av hjärta och passion. Övergångssummor och dyra fixstjärnor ligger det inget fokus på. Han har gett oss hopp om att en annan fotbollsvärld, en bättre fotbollsvärld, är möjlig.