Ett mirakel i Moskva – rättvisan segrade

AIK – ett mirakel i Moskva och vägen dit

Sverige –Ryssland-bataljer har vi sett i många år. På 1700-talet marscherade Karl den tolfte in i ett kylslaget Ryssland. Där förlorade vi och det blev ett förödande slut på vår storhetstid. Färskare i minnet sitter JVM-finalen där Mika Zibanejad avgjorde i sudden death i vad som för alltid kommer att kommas ihåg som en klassiker. Men den allra underbaraste, mest rättvisa segern kan ha varit AIK:s 2-0-triuf i Moskva som innebar avancemang till Europa League.

AIK hade avfärdat både isländska Hafnarfjördur och polska Lech Poznan utan några som helst bekymmer när man till slut lottades mot ryska CSKA Moskva. Mardrömslottning för stockholmarna och media menade i princip att matcherna inte behövde spelas då CSKA Moskva redan har vunnit på förhand (Mårthen Bergman…).

Men det började med en 0-1-förlust hemma på Råsunda framför en tydlig besviken publik som gjort sitt yttersta för att se sitt lag segra. Ett gäng på 20-30 supportrar hade natten innan matchen tagit sig till CSKA-spelarnas hotell för att störa spelarnas sömn genom att skjuta fyrverkerier. Inför matchen välkomnades laget med ett fint tifo och under matchen var sångnivån på topp. Nu återstod det för spelarna att göra sin del.

Men Zoran Tosic, Keisuke Honda och resten av CSKA Moskva ville annat. Man tog med sig 0-1 hem till Moskva och ett mycket fint utgångsläge. Vi fick se rubriker som ”Sluta drömma AIK – det är redan avgjort”. ”CSKA gör 3-0 hemma om de så vill”. Men i AIK ville man annat.
– Jag har en känsla att vi i framtiden kommer att kunna minnas denna kvällen som ”Miraklet i Moskva”, menade Nebosja Novakovic ovetandes över hur rätt han skulle ha.

De ryska fansen hade riktat apljud mot AIK:s mörkhyade spelare och hängt upp minst tre bandroller med rasistiska och nazistiska symboler och budskap. Trots att AIK anmälde ryssarna till UEFa valde man att varken bestraffa dem eller ens komma med någon som helst markering. Det ledde i sin tur att Gnaget valde att ersätta sin vanliga Åbro-reklam på tröjan till mänskliga rättighetsorganisationen Amnesty.

Det var en tydlig markering från svenskklubben: rasism är inte okej, och vi tar ställning MOT rasism till skillnad från UEFA. Och matchen då? Den inleddes precis på det sätt man ville, genom ett 0-1-mål av ghananen Kwame Karikari efter en genomskärare av det unge stjärnskottet Robin Quaison. Karikari ryckte förbi ett CSKA-försvar som tillsynes inte hängde med i tempot.

Efter det började ett ryskt bombardemang mot AIK:s mål men Turina släppte inte till. De gångerna Turina blev överspelad fanns försvarare i form av Per Karlsson, Nisse Johansson, Niklas Backman och Martin Lorentzson där och täckte upp. Man slängde sig framför varenda boll. Det märktes att svenskarna trodde på ett möjligt avancemang fullt ut.

På något sätt kändes det under hela matchen som ”one of those days”. En sådan dag. En sådan dag där underdogen vinner trots ren utspelning och bombardemang mot sitt mål. Känslan sa att svenskarna skulle göra det Karl den tolfte misslyckades med: att segra i Ryssland.

Celso Borges gjorde en makalös match på mittfältet. Han slet, han vann boll, han fördelade bollen ut på kanterna och på en taggad Karikari på topp. Han täckte skott, han sköt själv och skapade chanser. Han var en mittfältsgeneral utan dess like. Draget att ha honom bredvid Quaison kan ha varit matchavgörande.

I matchens absoluta slutminut får AIK en hörna. Jag kan tänka mig hur tyst det var bland AIK-supportrarna på plats. Bland alla TV-tittare hemma. Kommentatorerna tystnade, AIK-bänken måste ha tystat likaså CSKA-bänken. För alla hade känslan, den där känslan att bollen kommer gå in. Rättvisan lär segra, det är ”one of those days”. En sådan dag. Hörnan slås in, den hamnar mitt framför Nisse Johansson som skjuter i stolpen och på returen tar Martin Lorentzson, vem annars(?), emot den på bröstet och skjuter in 0-2!

Vild glädje utbryter. Niklas backman gör ett misslyckat försök att hoppa upp och fira bland supportrarna. Martin Lorentzson slänger av sig tröjan och resten av spelarna springer bara tunt i cirklar. Matchen blåses av och in springer ett helt för dagen vitklätt lag med en tränarstab och springer runt och kastar sig åt alla olika håll.

Nu hade AIK markerat för ryssarna att:
1. Rasism är inte okej!
2. Rättvisan segrar alltid till slut!

Och det gjorde den verkligen. Det var en seger för AIK, för Sverige, för mänskliga rättigheter och för fotbollen överlag. Revanschen kom och den smakade mumma!