Söndagskrönikören: En oförväntad upplevelse

– Är det verkligen här? frågade jag förvånat. Det kanske var lika bra att jag inte köpte mig en Espanyol-halsduk, trots allt?

Trumljudet från ett hundratal rödvita fotbollssupportar ekade högt inom den trånga, instängda, plexiglasomringade område som vi befann oss i mitten utav. Jag skrattade till för mig själv och tänkte, ”hur fasen hamnade vi här?”. Vi slog oss ner på våra platser och började se oss omkring – hela situationen kändes verkligen surrealistisk.

– Jaha, då var vi här då, sa jag och tittade mot min flickvän.

Tyvärr fick jag ingen vidare respons från hennes sida. Hon var alldeles för upptagen med sin mobilkamera och att fota av arenan vi befann oss i.
Runtom oss satt alla typer av människor – gamla som unga, långa som korta, smala som runda – men inte en jäkel såg det minsta farlig ut; trots det var det nästan lika många poliser som folk där vi satt. Rätt som det var kom det in en snaggad man i 50-års åldern, med något stort och lurvigt på sin axel. Det visade sig vara ett gigantiskt gosedjurslejon, iförd en Athletic Bilbao-mantel. Jag skrattade till och ryckte snabbt fram min mobilkamera och innan jag visste ordet av kom hans nästan identiska kamrat springandes – även han med ett mjukislejon på sin axel. De båda lyckades på egen hand dra igång vår lilla tårtbitsformade sektion och helt plötsligt stod alla upp och sjöng.
Platsen jag befann mig på var Estadi Cornella-El Prat, i La Liga-mötet mellan RCD Espanyol och Athletic Bilbao – omedveten, fram till matchstart, att jag köpt biljetter i ”fel” klack.

Katastrofen kanske låter lite värre än vad den i själva verkat var. Misstolka mig rätt, jag är ingen supporter till någon av klubbarna, men jag hade trots allt lagt ner enorm tid under den senaste månaden bara för att lära mig om den Barcelonabaserade klubben – något som jag inte skulle ha mycket användning för i det här hörnet av arenan. Så kvällen i ära hade jag trots allt bestämt mig för att jubla när Espanyol gjorde mål – enkelt, eller? Till min stora fördel hade jag svenskan – ett språk som jag antog att få basker på plats faktiskt behärskade.

Matchen började med att Espanyol satte den första kassen och min reaktion var, till mitt kroppsspråk, ilsket. Jag ställde mig upp och trampade i marken, slet mig i håret och med arg ton, för dem, på ett främmande språk, skrek jag ”JAAADÅÅÅ, MÅÅÅÅÅÅL!!!!”. Allting verkade fungera som planerat och jag fick inget kastat på mig. Sedan gjorde jag det motsatta när Bilbao, strax innan halvtidvilan. gjorde mål – det vill säga verkade glad, men svor högt för mig själv.
Mitt medfölje tittade alltid lika snett på mig när jag utförde mina charader, och vid ett tillfälle kunde jag svära på att jag såg en Espanyolsupporter, på andra sidan plexiglaset, fotografera mina vilda gester.

Att vara bortasupporter har trots allt sina fördelar – man slipper båda köerna till kiosken och toaletterna och dessutom kunde man, inom den lilla sektion vi fick, hoppa runt lite som man ville. Den enda klara nackdelen var väl att man hamnade lite vid sidan av, vilket gav en aningen sämre överblick av planen, samt att säkerhetsvakterna valde att hålla kvar oss tills arenan var utrymd.
När matchen sedan var slut (3-2 till Espanyol) så lunkade vi tillbaka mot tunnelbanan där vi kom ifrån – jag mer hes än aldrig och min flickvän en upplevelse rikare. Jag vände mig om mot den upplysta stadion och skrattade för mig själv, tog en bild på folket som passerade förbi och sedan tackade jag för mig. Ja, om ni nu undrar vart jag varit.