Om det ändå vore som på TV-spel

Varje höst väntar jag ivrigt på brevet som bekräftar att det har kommit. Nya FIFA-upplagan – TV-spelet, ni vet. Med en smått patetiskt överdriven extas sliter jag upp förpackningen och placerar skivan försiktigt innanför konsolens skal. Därefter känner jag mig manad att slaviskt noggrant gå igenom lagens spelartrupper, som är uppdaterade och fullspäckade med alla nyförvärv som tillkommit under sommaren. Jag slås nästan med häpnad. Plötsligt har lagen blivit nämnvärt mycket bättre – utan att ha spelat en endaste match.

Jag tror ni har listat ut vilka lag jag pratar om. Fastän ämnet må vara aningen uttjatat vid det här laget är det svårt att rannsaka Ligue 1:s övergångscirkus utan att fokusera på dem. Paris Saint-Germain och AS Monaco. Två lag som för bara ett par år sedan var medelmåttiga i en liga som dominerades av Lyon. Nu vill alla styra dem med sina Xbox- eller Playstation-kontroller.

Är det inte ganska sorgligt ändå, att det får gå till så här. Men, likt förbannat, är det underhållande. För man vill inte gärna missa en drabbning där Edinson Cavani och Zlatan Ibrahimovic står på ena sidan, och Radamel Falcao på den andra. Men är det verkligen Ligue 1 fortfarande? Jag är osäker.
    Missförstå mig inte, jag unnar ligan all uppståndelse den kan få. Den förtjänar att omnämnas med positiva benämningar, att utvecklas och att nå framgångar. Men inte till vilket pris som helst.
    För mig har den franska fotbollen alltid symboliserat glimtar av den oförutsägbara framtiden. Där unga namn slår igenom, där den anfallsglada taktiken förnedrar det stundtals naiva försvarsspelet och där säsongen alltid börjar med en tabell som de flesta lagen har god chans att ligga i toppen av när alla omgångar är spelade.
    Så är det inte nu. Nu är det som att två lag har ställt in svårighetsgraden på semiproffs, medan de andra tvingas spela med en man mindre – på nivån legendarisk.

Mitt bland alla dessa uppgivna tankar gömmer sig ändå en strimma av hopp, som får mig att förbise det faktum att fotbollen närmar sig att bli artificiellt tidsfördriv. Nämligen den simpla sanningen att utövarna inte är teknologiska påfund.
    Att det fortfarande är människor där ute på planen, utan några markörer ovanför huvudena och utan några mätare som påvisar att de behöver bytas ut. Det är fortfarande fotboll – samma sport som det har varit genom alla år. Reglerna är desamma, konceptet likaså. Det kan inte några fotbollsintresserade krösusar ändra på. Ingen är större än sporten i sig.

Därför är det med en uppsprucken glädje jag beklagar mig å Paris Saint-Germains och AS Monacos vägnar. För hur många knep de än tar till för att manipulera spelare och tränare samt häva ur sig feta checkar till sin fördel, kommer inte deras lag bli ett dugg bättre. Inte förrän de visar det på planen.