KRÖNIKA: ”En costaricansk knockout i dödens grupp”

Nu har vi fått svaret på varför man älskar fotbolls-VM. Det är inte Spaniens tiki-taka, Brasiliens trollkonster eller Tyskland målmaskineri som värmer i fotbollshemmen när midsommarkylan dragit in över landet. Den är den där gången när den lilla nationen, landslaget som alla räknar bort, gör det omöjliga och charmar våra hjärtan. Det är David mot Goliat. Det är Rocky mot Apollo Creed. Det är Costa Rica som reser sig, gång på gång, och går på knockout i dödens grupp.

”Every once in a while a person comes along who defies the odds, who defies logic, and fulfills an incredible dream.” Citatet är hämtat från Rocky III. En film från filmserien som inledningsvis handlar om en boxare som får chansen, som överträffar förväntningarna och tar den. Gång på gång. Costa Rica har på sätt och vis gjort som Rocky. Nu är det visserligen inget VM-guld som tagits hem, eller ens en plats i finalen. Men det är en berättelse om när den lilla kliver in på den stora scenen och knockar de stora. Där de självgoda britterna, taktiska italienarna och uruguayanska målkanonerna fått bita i gräset. 

De tre stora skulle ju bara köra över lille costaricanen. En endaste poäng skulle vara en framgång för ”nummer fyra”. Men de stod kvar, blockade slag efter slag, innan de själva delade ut dödsstöten. Det har fått engelsmännen att slänga in handduken. Det har tvingat Italien och Uruguay till ett ångestladdat slagfält, ärrade av ett svidande nederlag, och samtidigt själva vandrat vidare som vinnare. Och vem vet hur många fler som kommer få kliva in i ringen med bendarr? För faktum är att Costa Rica tagit VM med storm. De skrev historia, ren fotbollsmagi, en berättelse värd att berätta för sina barn. Och då ska vi betona att de spelat bra också. Med en solid försvarslinje samt målvakt som ännu inte vacklat, två anfallare som slår till när möjligheten kommer och tre fantastiska krigare på mittfältet.

För visserligen har Costa Rica tagit sig vidare förr, i VM 1990 efter att man besegrat ett visst Sverige i sista omgången med 2-1. Men nu var det stora fotbollsgiganter på landslagskartan som besegrats, och inte mindre landslag som Sverige och Skottland. Sverigedödaren hette Hernan Medford. För Italiens del hette han Bryan Ruiz, precis som för England. Han sänkte visserligen inte England i en match mot engelsmännen, men det var hans mål som fick det engelska landslaget att boka flygbiljetter hem till England.

Nu spelar Bryan Ruiz visserligen i PSV Eindhoven och anfallskollegan Joel Campbell tillhör Arsenal. Men dessa två herrar har troligtvis stärkt sina aktier och kan nu börja drömma om de ädlare klubbadresserna, turneringarna och titlarna. Precis som de mindre glamouröst ärade spelarna, som mittbacken Giancarlo Gonzalez. Han var stabil, säker, omöjlig att överträffa. Ni kan ju fråga Mario Balotelli, Antonio Cassano eller självaste Andrea Pirlo. Eller varför inte Edinson Cavani, som fick förlita sig till straffpunkten? Gonzalez är 26 år gammal och spelar i MLS. Varför inte testa spel i Europa igen? Dörren står öppen och vid öppningen står ”vår” Celso Borges. Den allsvenska representanten i Costa Rica som fått segerjubla mer än Andrea Pirlo, Steven Gerrard och Edinson Cavani det här mästerskapet. AIK får nog det svårt att behålla Borges i sommar. Speciellt med tanke på att han, precis som sina landslagskollegor, spelat riktigt bra.

VM-insatsen hittills har varit fantastisk för Costa Rica, men äventyret lever vidare. Det är ett landslag med inga större stjärnor, inga förväntningar och som inför mästerskapet var den uttalade slagpåsen. Hittills har uruguayaner och italienare svingat med nävarna, gång på gång, men costaricanerna har blockat och lämnat motståndet lidande efter tolv ronder. England behöver inte ens dra på sig boxningshandskarna utan har redan tvingats slänga in handduken. Engelsmännen får ta avskedsmatchen för äran, för skölden på bröstet, och det kanske räcker för seger. Men vem säger att Costa Rica inte kan gå på knockout i ytterligare en match? Eller två? Elfenbenskusten ser ut att bli motståndet i åttondelsfinal, en motståndare som måste vara på tårna. Vi kan räkna med att Jorge Luis Pinto kommer stå och gorma vid sidlinjen, för att få se sina mannar dela ut en ny costarikansk smäll.