Jon Lidberg: Årskrönika

Silly Season Sveriges krönikör Jon Lidberg tar och rundar av 2012 med en årskrönika där det allra mest minnesvärda summeras från det gångna året.

Det var året då vi alla skulle nå apokalypsen, I alla fall om man fick tro mayaindianernas kalender. 60 minuter in i Sveriges kvalmatch mot Färöarna såg dock svensk landslagsfotboll ut att ha nått apokalypsen. Som Fågeln Fenix reste man sig dock ur askan och efter svensk fotbolls kanske sämsta landslagstimme någonsin så inte bara vände man mot Färöarna. Man gjorde i de två följande landskamperna Å T T A mål mot Tyskland och England. Kontrasterna kan inte bli större under ett fotbollsår där Zlatan blev om möjligt större, Barca blev om möjligt mer inlästa och Spanien vann EM i överlägsen stil och då i princip helt utan anfallare.

Vilka ingångsvärden fanns då inför detta det gångna fotbollsåret? Jo,  bl.a hade Sverige, efter en heroisk insats mot ett i och för sig redan EM-klart Holland ,skaffat sig en direktbiljett till sommarens stora fest. På hemmaplan hade IFK Göteborg under vintern sjösatt en av det senaste decenniets största värvningssatsningar och skulle, som det populärt heter, jogga hem det. På de brittiska öarna hade Manchester Citys gigantiska satsning burit frukt då man för första gången på 35 år vunnit en titel. Man tog hem FA-cupen efter att ha besegrat Stoke med 1-0 i finalen. Frågan alla ställde sig inför 2012 var om City skulle vara mogen att ta steget till att ta en titel av ännu större dignitet.

I Spanien hade Barcelona under 2011 spelat en absolut drömfotboll när man manövrerade ut allt motstånd i ligan och dessutom spelade ut Manchester United efter noter i CL-finalen. Skulle något lag i Spanien, eller för den delen i Europa, ha någon chans mot Peps mannar, och skulle något landslag kunna hindra Spanien från att sno åt sig sitt tredje raka internationella mästerskap.

EM var naturligtvis årets största händelse på fotbollshimlen och det var ett mästerskap som var lika fullt av underbar fotboll som det alltid bjuds på när vi under en sommarmånad bombarderas av top-notchfotboll från tidiga dagen till sena kvällen.

Vad fick vi då för svar under denna vädermässigt och fotbollsmässigt mixade månad? Jo, vi fick veta att greker alltid kommer att vara greker, att tyskar inte längre mentalt är tyskar, att det inte är så jävla enkelt att hålla en stolpe som man kanske kan tro samt att Spanien är bäst, oavsett vad vi rastlösa förbundskaptenwannabees tycker.

Hjältar och sagor, det är vad vi människor vill ha och längtar efter, i fotboll såväl som i livet i övrigt. Det blev under hela Europamästerskapet knappast tydligare än under de speedade första 20 minuterna av EM-premiären mellan Polen och Grekland. Polackerna, anförda av Dortmundenklaven Kuba, Pisczek och Lewandowski, spelade som det inte fanns någon morgondag. Denna urladdning avslutades med ett mål av den store folkhjälten Lewandowski.

Vägen låg utstakad, det under decennier svältfödda folket skulle få sin slutspelsplats och rätta upp den polska fotbollshedern som legat i träda sedan Lato, Deyna och Bonieks dagar. Nu blev det inte så och någonstans kändes det lika tragiskt som fullt logiskt att en hjälte som Kuba, som för övrigt gjorde ett av mästerskapets vackraste mål inte fick leda sitt lag till slutspel. Man blev snuvad på konfekten av bl.a just Grekland. Ett lag som i kölvattnet av 2004-guldet och Rehagels dagar valt att reformera sitt spel exakt noll procent. Man kör fortfarande med igelkottstaktik och även under nye Fernando Santos så har grekerna förmågan att göra två mål på en halv målchans.

Tyskarna då? Detta charmiga multietniska lag som jag villigt ska erkänna att jag själv trodde skulle ro hem hela konkarongen. Man visade på nytt upp en provkarta på snabba omställningar, tunga djupledslöpningar och ett rörligt anfallsspel.

Vad föll man då på? Jo, att man är i avsaknad av det som tyska mästarlag under decennier hade, en mental övertro på sig själva som man försatte berg med. Inte sällan bråkade man så att det rök om det i dessa tyska lag, och en del förståsigpåare har lyft just denna bit som en bidragande orsak till att man inte nådde hela vägen. För lite bråk och för mycket harmoni alltså. En annan bidragande orsak är att Lööw envisades med att satsa på gamla käpphästar som Schweinsteiger och Podolski som brottats med skadeproblem och formdippar under hela säsongen. Framtiden borde dock tillhöra detta fantastiska tyska lag, men är Lööw rätt man att ta dem den sista biten till fullständig perfektion? Tillåt mig tvivla.

Danmark och Holland var två lag som kom till mästerskapet med i princip helt motsatta förväntningar. Holland, som med sin ofattbart starka offensiv, utnämndes till en av guldfavoriterna, medan Danmark gavs små chanser att ens ta poäng i truppen. Nu blev det en positiv resa för de danska krigarna och man föll faktiskt hårfint på gränsen till kvartsfinal. Danmark har en ljus framtid och jag är ganska säker på att Morten Olsen är helt rätt man att leda våra grannar även mot Brasilien-VM.

Holland fick resa hem med svansen mellan benen efter tre bedrövliga insatser och de stora egona i de främre linjerna såg mest ut att spela var och en för sig. Lägg till detta att man har två centrala mittfältare vars största egenskaper är att de är bra på att skava folk å benen så blir det ganska logiskt att Bert Van Maarwijk nu tagit det, för Hollands fotbollsframtid, rätta beslutet att lämna sin post som förbundskapten.

Portugal började ganska försiktigt med uddamålsförlust mot Tyskland och Ronaldo maskerade sin form fram till gruppavgörandet mot Holland. Där, och i kvartsfinalen mot Tjeckien, var han helt magisk och kontinentens bästa spelare visade upp precis allt sånt där fotbollsgodis som hör ett sånt här mästerskap till.

Till sist bar det sig ändå inte bättre att kontinentens bästa spelare fick vika sig mot kontinentens bästa lag. Spanien rullade och rullade i semifinalen, men fick också möta ett moststånd som inte tänkte låta sig hunsas. Med en vinthundspress försökte portugiserna mala ner Xavi och Co  i sina skyttegravar. Man lyckades i ca 70 minuter, men det blev en sorgsen natt i Donetsk för portugiserna då Bruno Alves med sin ribbstraff blev olycksfågel.

Spanien och Italien, båda med sitt ursprung i grupp C visade sig rättmätigt vara turneringens två bästa lag. Lika rättmätigt var det de röda spanjorerna som i Kiev-finalen visade var skåpet skulle stå. Medan Spanien fungerar som ett finstämt piano så är Italien en lysande dirigent(Pirlo) som till sitt förfogande har två lysande soloartister(Balotelli och Cassano) samt en äldre distingerad kapellmästare(Buffon). Utöver detta består de blå av små arbetsmyror som inte kunde hjälpa till att ge den tyngd som Italien hade behövt för att kunna stå upp mot La Roja.

Det ska dock sägas att den fantastiske Prandelli är på väg med sitt Italien. Han bygger mycket av sitt lag på att känna stolthet och kunna visa upp ett spel som ska göra landet och supportrarna stolta. Jag tror att det är helt rätt väg att gå, och det spel man visade upp var stundtals homogent och fantastiskt inspirerad. I Andrea Pirlo hade man dessutom turneringens kanske bäste spelare och hans tårar efter finalen var lika sorgliga som fantastiska att se. Han ville detta så mycket, och fick nästan lyckas i vad som säkerligen var hans sista EM-slutspel.

För de svenska fotbollskrigarna var uppladdningen de sista månaderna snudd på kaotiska med skador som travades på varandra. Man ska dock i detta sammanhang tillstå att det var en viskning mot vad den nyutnämnde Roy Hodgson upplevde med sitt England.

Två moment sköt omgående de svenskas drömmar om slutspel i sank. Nummer ett var den katastrofala laguttagningen mot Ukraina. Hade Hamrén haft ett eller två slutspel under bältet hade han inte satt in så många debutanter och spelare på fel positioner som han nu gjorde. Rasmus Elm skulle frälsa oss på mitten men lekte istället kurragömma med Kim Källström i nittio minuter, svagt!

Det andra momentet var naturligtvis den hörna där Schevchenko först löpte bort hela det svenska försvaret och kunde nicka in vinstmålet vid en stolpe som Mikael Lustig hade emigrerat från. Om Lustig verkligen blev höftskadad under denna andra halvlek mot Ukraina eller om det var en omskrivning för att han senare skulle bli petad ska jag låta vara osagt, men illa var hans insats hursomhelst.

Sverige kunde efter en onödig förlust mot England till sist besegra ett Frankrike som verkar vara precis lika mycket ur balans som för två år sedan. Även om jag sätter lika mycket frågetecken kring den segerns värde som jag gjorde efter ”överkörningen av Kroatien” tidigare i år så känns det ändå som att Sverige nånstans är på rätt väg. Man vågar mer än under Lagerbäck, men uppträder också betydligt mer naivt. Ur detta perspektiv kanske det kan vara olyckligt att en spelare som Mellberg nu slutar. Å andra sidan kan det kanske vara värt att ”offra” ett kval för att spela in en helt ny generation med sikte på framtida mästerskap.

I övrigt kan noteras att:

• Tjeckerna, med de sista krigarna från den gyllene generationen, överpresterade sig fram till en kvartsfinal.
• Ryssarna var ett levande bevis på att det inte gäller att vara bäst i första matchen.
• Kroatien spelar trevligt, men även dem emellanåt en smula naivt. Man saknade en Modric i toppslag.
• Fransmännen inte lärt sig ett smack på två år.
• England är ett kvartsfinallag i internationella mästerskap och inte mer.
• Irland hade turneringens bästa publik och turneringens sämsta lag.
• Straffområdesdomarna har haft några sköna semesterveckor helt utan något som helt ansvar.

All star team

En tradition är ju att plocka ut ett all star team med de spelare som på sin position imponerat mest. Här kommer min högst personliga elva med kommentarer:

Målvakt: Iker Casillas,Spanien

Världens bäste målvakt helt enkelt. Slår ut både Neuer och Hart med sitt enkla spel, sin rutin och sina ledaregenskaper.

Högerback: Joao Pereira, Portugal

Har alla egenskaper en modern ytterback ska ha. Snabb, följsam och med en frejdig offensiv när han stormar ner längs högerkanten.

Mittback: Sergio Ramos,Spanien

Fått mycket kritik för att vara en hårdför buse i sitt spel. Visade nu upp en styrka i både offensiv och defensiv och drog inte på sig så mycket onödiga frisparkar. Straffen i semifinalen mot Portugal var legendarisk.

Mittback: Mats Hummels, Tyskland

Visst, ett pojklagsmisstag i semifinalen mot Italien blev orsak till ett av baklängesmålen. Men det var å andra sidan enda gången den elegante Dortmundbacken satte en fot fel på hela turneringen.

Vänsterback: Jordi Alba, Spanien

Den här killen är rock´n roll. Hans frejdiga ytterbacksspel är en ren fröjd att skåda och han fick kröna sin fantastiska EM-insats med ett mål i finalen. Spelar i Barcelona till hösten.

Defensiv mittfältare: Andrea Pirlo, Italien

Magisk är det första ordet jag hittar i vokabulären. Bar i princip sitt lag till final med sitt stora mittfältsspel. Hoppas, hoppas att han satsar vidare för världen är förtjänt av att få njuta av hans konster i minst ett mästerskap till.

Defensiv mittfältare: Sami Khedira, Tyskland

När Schweinsteiger visade sig ur form klev den kraftfulle Real Madridmittfältaren fram som en av turneringens starkaste mittfältare. Gjorde ett vackert mål i kvartsfinalen.

Högerytter: Ronaldo, Portugal

Utgår kanske egentligen oftast från vänsterkanten, men får i den här elvan flytta till högerkanten. Kanske världens bästa spelare den gångna säsongen och det visade han upp en hel del av under den här turneringen.

Släpande forward: Mesut Özil, Tyskland

Den lille magikern kan göra nästan vad som helst med en boll och var den som matade Gomez,Müller och Podolski med bollar. Fick inte kröna sin fina turnering med ett guld, men han har många chanser kvar.

Vänsterytter: Andrés Iniesta, Spanien

När Spanien hade svårt att imponera i inledningen av turneringen var det den lille La Masiateknikern som anförde styrkorna. Det gjorde han med den äran ända in i mål.

Forward: Mario Balotelli, Italien

Ja vad säger man. Balotelli är Balotelli liksom…

The Aftermath

Fans Corner, Camp Sweden, folkliv, sång och gemenskap. Det är begrepp och värden som på något sätt blivit synonymt med internationella mästerskap. I alla fall de som går på den europeiska kontinenten. Sedan 2004 har svenskar i organiserad form vallfärdat till dessa fotbollens festligheter för att få vara en del av detta skådespel. Nu kan det mycket väl vara så att fotbolls-EM ur den hängivne supporterns perspektiv kan vara dött.

Michel Platini, tillsammans med en hel hög andra korpulenta slipsherrar, har lyckats sälja in konceptet att EM ska spridas ut över hela Europa, allt enligt principen ”en match här och en match där”. EM ska spelas i de stora europeiska städerna och på så sätt ”komma närmare folket”. En sansad bedömare kan raskt komma fram till att Platini & co smuttat på julsnapsen lite för tidigt. Nej, det handlar istället om att mästerskapet ska komma närmare sponsorerna. Det är betydligt mer intressant att kapa åt sig marknadsandelar i Rom,London,Paris,Madrid osv än om man jämför med osbskyra öststatsstäder som Lviv och Gdansk. Och så får ju UEFA och de potentiella värdstäderna någon som är med och delar på en större del av notan, lysande Sickan!

Fansen frågar ni? Tja, betala ockerpriser för någon av de biljetter som blir kvar efter att sponsorhajarna ska ha sitt, eller avnjut det över kall bira på O´Learys i Vällingby. Camp Sweden och Fans corner? Glöm det!

***

Det svenska landslagets krisbearbetning efter EM gick ut på att förstärka känslan av att det är mod,attityd och shining som gäller. Taktik, spelidé och att spela samman ett lag? Inte så mycket om man säger så. Den svenske filosofen höll ett uppmärksammat brandtal på en presskonferens om att ”tillsammans är vi starka, tillsammans är vi jävligt starka”. Detta manifesterar nämnde filosof genom att ge samma anställningstrygghet som för en amerikansk hamnarbetare på 50-talet. Spelare åkte in och ut ur laget som höstlöv yr på ett öppet torg. Ena matchen från start och andra på läktaren gällde för vissa samtidigt som citatmaskinen följde upp ”Let them win the whole shit” med att prata om att tidens tand försämrat Anders Svensson med 100 % efter EM medan Mathias Ranegie ”inte passade in i landslagets system.

Spelet då? Jo, efter en krampaktig hemmavinst mot Kazakhstan så lyckades man med att prestera modern tids kanske sämsta landskamp när man faktiskt låg under mot Färöarna en bra bit in på andra halvlek. Man lyckades för all del vända, men mest minnesvärt är ändå den svenske filosofens förklaring att han tog ut en startelva som han trodde ”skulle kunna stå upp mot Färöarnas fysiska mittfältare”. 2012 har vi alltså en förbundskapten som styr laguttagningen mot Färöarna efter vad de har för lag! Brr…

Vad är då en äkta filosof utan lite matjord i fickorna? Jo, några dagar senare i Berlin har detta för några dagar sedan usla lag bestämt sig för att göra en lika usel inledningstimme och ligger under med 4-0( kunde varit åtta). Då går tyskarna i en kollektiv koma samtidigt som svenskarna gör sin mest imponerande upphämtning genom historien. Genom Zlatan,Lustig, Elmander och Elms försorg så hade Sverige kvitterat och tyskarna( och i ärlighetens namn vi svenskar också) fattade ingenting.

Senare på hösten fortsatte den schizofrena landslagssäsongen med en ljummen inledning mot England. Man låg under med 1-2 och spelade allt annat än bra. Då drog Cirkus Z igång sin show och han gjorde en insats som jag inte vet när jag såg en enskild landslagsspelare göra i en enskild match. Hans sista mål är självfallet inget annat än en korsning mellan fotbollskonst och ren galenskap. TV 4:s Patrick Ekwall försökte lyfta fram just denna aspekt i sin matchintervju men fick sig en episk utskällning, jaja så kan det gå…

Summa summarum en säsong som bjudit oss som följer landslaget på en hisnande berg och dalbana. Två segrar, en oavgjord och 10 mål gjorda mot Frankrike, Tyskland och England snackar man naturligtvis inte bort. Samtidigt är spelet, ledarskapet och allt runt omkring rörigare än någonsin. Var detta ska sluta vet ingen, allra minst jag. Vad jag är däremot ät fullständigt förvissad om är att den svenske filosofen kommer att trollbinda oss med häpnadsväckande laguttagningar,skämskuddeoneliners och annat underbart även nästa år.

Den internationella klubbscenen.

FFP( Financial Fair Play) är något som ska styra så att klubbar måste uppvisa ett positivt eget kapital och inte handla spelare för miljardbelopp fast man sitter på lika stora skulder. Den regeln har vi väl inte sett den fulla verkningsgraden av på långa vägar, men nog känns det som att de flesta klubbar under de senaste transferfönstrena varit mer försiktiga, då med PSG, Manchester City och delvis Chelsea som undantag som bekräftar regeln.

Vi har sett hur shejken i Malaga fick stänga igen butiken och det är trots det imponerande att spelarna i klubben har knutit händerna i fickorna och gör en fin säsong både i ligan, men framförallt i Champions League. Under hösten så har dock UEFA stämt bäcken och påkallat en ännu ej tidsbestämd avstängning från Europeisk Cupfotboll pga ekonomiska oegentligheter. Klubben själva anser att de har fått bli syndabockar för en skenande ekonomisk galenskap inom den europeiska fotbollen.

I England fick vi i våras lära oss att det aldrig är slut förrän Sergio ”Kun” Aguero sjungit. I den nittiofjärde matchminuten så frälste han en på titlar svältfödd publik. Hans 3-2 mål gjorde så att Premier League-titeln tog en tvär gir vid Picadilly Station i Manchester och hamnade på Etihad Stadium istället för på Old Trafford. Rödmulen på Old Trafford har emellertid en diger erfarenhet av att sjunga sist och i år ser hans armé starkast ut och han vill nog se till att minst en stor titel hamnar i det röda lägret denna säsong.

I Spanien så var det efter flera år med Barca-dominans dags för Real Madrid att ta över herraväldet. Man gjorde inte det genom att vara bättre mot Barca, för den statistiken gick i Barcas favör även denna säsong. Nej, man lyckades istället ta sig igenom säsongen mot övriga lag med ett betydligt bättre facit än Barca. När övriga lag har märkt att det inte går att stå upp mot Barcas flyfotade spel så har allt fler lag valt att parkera bussen och sparka undan bollen( ja Barcaspelare också ibland). Nu ser det dock ut som att det blir en kort tid vid tronen för Real. Man sladdar betänkligt, i alla fall poängmässigt, bakom Barca. Det ska mycket till om Mourinho, som för övrigt haft en hel del inre strider att jobba med, kommer att raka hem en La Ligatitel till. Kanske dags att dra vidare till Paris..?

I Italien var den gamla damen Juventus tillbaka med eftertryck. Den gamle mittfältskämpen Conte ledde styrkorna på ett sätt som inte ens Zlatan kunde rå på. Milan hade häng längst, men det blev till sist de svartvita som kunde stå som titelsegrare.

Conte har denna säsong fått verka utan att synas då han ådrog sig en avstängning för sin del i den spelskandal som rullades upp. Hans sätt att styra från bakgrunden ser ändå ut att bära frukt. Ledning i Serie A och ett allt som oftast imponerande spel i CL.

Bundesligas mediala genomslagskraft har exploderat under de senaste säsongerna. Med fulla arenor och ett ungt spännande landslag så ser Tyskland fotbollsframtid ljus ut. I ligan så kunde de unga uppkomlingarna från Dortmund ta sin andra raka titel när man slog Bayern München i alla de stora och viktiga matcherna. Polacken Robert Lewandowski blev stor titelorganisatör när han gång på gång satte de avgörande och viktiga målen.

Bayern München lyckades med konststycket att bli tvåa i alla tävlingar man ställde upp i ifjol och man startat årets säsong i ett furiöst tempo för att undvika just detta. Frågan är vad Jürgen Klopp i Dortmund har att kontra med.

***

I fotbollsturneringarnas Creme de la Creme, Champions League, så bevisade Chelsea med all önskvärd tydlighet att det inte handlar om att spela vackrast fotboll utan att göra flest mål. Parkera bussen fick en helt ny innebörd, men när man fick se den brutalt mediemisshandlade Fernando Torres kontra in segerbollen mot Barcelona kunde man inte annat än bli varm i hjärtat.

Att det vänder snabbt i fotboll fick den blåa ryska armén erfara under höstens CL-spel då man som första titelhållare någonsin missade slutspel.

I årets turnering så är det mycket av de gamla storheterna som hållit sig framme. Åttondelsfinalerna kommer dock att sålla bort en hel del storlag, eller vad sägs om möten som Barcelona-Milan, Real Madrid-Manchester United och Arsenal-Bayern München? Extra spännande blir åttondelen mellan Borussia Dortmund och Shaktar Donetsk, två lag som imponerat stort i gruppspelet.

I övrigt kan noteras att:

• John Guidetti fortfarande inte är tillbaka efter taskigt stekt kyckling. Finns det något som någon inte berättar här…?
• Att Zenit St Petersburg värvat sig till en omklädningsrumsmisär. Spelare bråkar med varandra och strejkar pga att man har olika mycket i lön. Kanske dags att tänka om?
• Att den brasilianska ligan blir allt intressantare. Många intressanta namn avslutar sin karriär där och detta lockar unga talanger att stanna kvar allt längre.
• Neymaraffären ser ut att bli en kopia av Eden Hazardaffären. ”Än slant han dit och än slant han dit”
• Det forna storlaget Liverpool fortsätter att underprestera. Man har skaffat en ny manager med en bra tanke om hur man ska spela. Man har dock inte materialet till att komma till den nivå man önskar. Ett komplement till Suarez och självmål är nog vad Rodgers vill se i januari. Ett tips är dock att inte stirra sig blind på offensiven, det finns rejäla brister även i de bakre leden.
• Den svenska klubbfotbollen gjorde sin bästa Europasäsong på mången god dag. Både HIF och AIK tog sig in i Europa League och även om det slutade med en skral poängskörd så var man med i många matcher och högg. Ser kul ut inför framtiden.

***

Till sist vill jag bjuda er på min ”årets elva”. Det är på inget sätt världens elva bästa spelare, utan det är spelare som på ett eller annat sätt gjort intryck på mig. Här finns ingen Messi och ingen Ronaldo, så att ni som vill förfasa er över det i kommentatorsfältet vet det på förhand.

Här kommer min elva för 2012, håll till godo!

Här kommer min högst personliga elva med kommentarer:

Målvakt: Iker Casillas, Spanien och Real Madrid

Världens bäste målvakt helt enkelt. Slår ut både Neuer och Hart med sitt enkla spel, sin rutin och sina ledaregenskaper.

Högerback: Gregory van der Wiel, Holland och Paris SG

Har alla egenskaper en modern ytterback ska ha. Snabb, följsam och med en frejdig offensiv när han stormar ner längs högerkanten.

Mittback: Adil Rami, Frankrike och Valencia

Hårdför och robust mittback som är en tillgång i såväl eget straffområde som motståndarnas. Spelar i en klubb där han får jobba ganska hårt i de flesta matcher och det är utvecklande. Men på sikt så kommer han att hamna hos någon av de stora.

Mittback: Mats Hummels, Tyskland och Borussia Dortmund

En mittback som i allt väsentligt har egenskaperna för att bli en absolut världsback. Hans förmåga att i en aktion fånga in en forward, bryta och slå en sextiometers cross på läppen är fotbollsgodis i dess renaste form.

Vänsterback: Jordi Alba, Spanien och Barcelona

Den här killen är rock´n roll. Han utmanar konstant under nittio minuter och ger mycket sällan motståndarnas ytter någon möjlighet att bli ett reellt offensivt hot.

Defensiv mittfältare: Andrea Pirlo, Italien och Juventus

Hade denne elegant haft ett indiannamn så är jag övertygad om att det skulle blivit ”Tassande mockasinen”. Han har en så mjuk och följsam spelstil att det ser ut som att han spelar med mockasiner. Drar även till med klyschan att han är som ett fint vin. Han blir bara bättre med åren.

Defensiv mittfältare: Anders Svensson, Sverige och Elfsborg

Suck säger ni. Ja, jag vet säger jag. Men hans lugn och rutin samt förmåga att spela både långa( minns bollen till Zlatans 2-2 mål mot England) och korta spelet är något som svenska landslaget fortfarande bör utnyttja.

Högerytter: Mario Götze, Tyskland och Borussia Dortmund

Dortmunds ”Boy Wonder” har ännu inte slagit sig in som ordinarie i den tyska landslagselvan, men efter att ha varit helt magisk under höstens ligaspel och CL-spel så känns det som en tidsfråga.

Släpande forward: Toni Kroos, Tyskland och Bayern München

Såg denne finurliga mittfältare live i mars när Bayern körde över Hertha Berlin. Blev så imponerad över att han inte satte en fot fel. Fanns alltid spelbar och satte medspelarna i läge med ett onetouchspel. Trots sin unga ålder känns han som en gammal klok gubbe. Kommer att vara en nyckelspelare i Tyskland under det närmaste decenniet

Vänsterytter: Alan Dzagoev, Ryssland och CSKA Moskva

Hade stundtals komplett lekstuga när han körde dragracing runt de tröga tjeckiska backarna i EM-premiären. Nu blev det inget slutspel för ryssarna, men det här är en kille som vi kommer att höra mer av.

Forward: Robert Lewandowski, Polen och Borussia Dortmund

Ser vid första anblicken inte mycket ut för världen, men vilken goalgetter. Hoppas att han tar chansen att leda Dortmund till en storhetstid och inte väljer Unitedbänken bakom Van Persie och Rooney.

Detta mina vänner var min betraktelse över fotbollsåret 2012. Precis som ni ser jag fram emot ett lika späckat 2013. Ska jag avge något nyårslöfte så får det bli att försöka blogga och ”krönikera” lite oftare.

Väl mött i Sillyvärlden!!