Tack IFK Norrköping, vinnare på så många plan

Mästare igen, efter så många år av ovisshet

Det är svårt att inte imponeras av Janne Anderssons lagbygge, den fart och vilja att hela tiden gå framåt. Den naturliga instinkten att få in bollen i motståndarnas mål. Den tron på de egna talangerna inom föreningen, att utan någon som helst tvivel på det egna laget fortsätta mala på framåt även om motståndarna egentligen är numret större.

Pågrund av min ringa ålder har jag aldrig fått uppleva det IFK Norrköping som tidigare generationer har fått, det Norrköping som faktiskt var med i Allsvenska toppen och var en utmanare i den svenska högstaserien. Vadå, har IFK gjort något annat än att pendla emellan Superettan och Allsvenskan? För det är det IFK som jag vuxit upp med, ett lag med stora ekonomiska bekymmer till och från men med en fin hemmaborg och en bra ungdomsutveckling borde framgångarna varit större även då. Och som bosatt i Norrköping njuter jag av det här lite extra, och hoppas kunna göra det även kommande säsonger ett par år.

Vem hade egentligen trott på det här inför säsongen? Jag var nog inte ensam att tro att ”Peking” sålde bort sina möjligheter att ens sluta på den övre halvan av tabellen när man valde att skicka Alhaji Kamara på lån, bara några dagar innan säsongen skulle starta. Denne Kamara var den spelare i IFK som skulle göra målen framåt, då Emir Kujovic varit hårt skadedrabbad i flertalet säsonger, samtidigt som man har en Christoffer Nyman med en stor vilja för sitt lag, men som inte är den riktiga spjutspetsen som skulle göra målen. Det var inte direkt något som talade för Peking under början av säsongen heller. I Allsvenskans första omgång tappade man en 1-0 ledning hemma på Nya Parken till 1-1 emot Örebro. Efter de fyra inledande omgångarna hade man bara tagit lika många poäng som omgångar var spelade. Dessutom två tunga förluster, Elfsborg hemma med 4-0, samt Helsingborg borta med 3-1. Men det som fanns där även under de inledande matcherna, förutom mot Helsingborg var viljan att gå framåt. Man såg tydligt vad idén i laget var men det ville sig inte riktigt än för Norrköping. Janne Andersson fick sina mannar att vända på skutan och efter två raka förluster svängde det hela om, efter den fjärde omgången gick IFK Norrköping obesegrade i 13 omgångar. Imponerande insatser emot tippade topplag, där ibland ett välförtjänt kryss borta emot ett väldigt hemmastarkt AIK på Friends Arena. Eller en 3-1 seger hemma mot regerande mästarna Malmö FF trots underläge 0-1 redan efter 8:a spelade minuter. Trots IFKs form ställde sig de flesta frågan när Peking skulle börja tappa poäng, inte om. För inte kunde de blanda sig i toppstriden? Eller? 

Tänk vad fel man kan ha

En skadefri Kujovic blir istället skytteligavinnare, Christoffer Nyman gör en otroligt bra säsong och står även han för 10 mål framåt, samt ett antal assist. Efter halva säsongen hamnade den utlånade Kamara i frysboxen nere i Malaysia. Den nyvalda tränaren trodde inte alls på 21-åringen och efter halva säsongen var även han tillbaka i föreningen i Norrköping. Peking fick ännu ett alternativ framåt i lagbygget och i och med Kamaras vilja att göra mål hade man skapat sig den bredaste anfallsuppsättningen i hela Allsvenskan. I efterhand blev affären med Alhaji Kamara oerhört lyckosam, då man ska ha fått 8 miljoner svenska kronor för utlåningen, och trots det var han tillbaka i laget efter halva säsongen. Kamara har flera gånger senaste tiden uttalat sig i diverse intervjuer att han inte bryr sig om sin tillfälliga bänkplats, istället hyllar han laget och framförallt Nyman och Kujovic. Han har varit tydlig med att han ska göra allt för laget när det behövs och ” It’s all about the team ” är huvudmeningen i alla intervjuer. Och visst gjorde han det när chansen kom. Med en avstängd Emir Kujovic med ett par omgångar kvar av säsongen kommer Kamara in ifrån start emot Elfsborg och gör två mål. Tyvärr räckte inte det i matchen då motståndarna ifrån Borås gjorde tre. Matchen efter mot Halmstad fick Kamara återigen möjligheten att övertyga, återigen gjorde afrikanen två mål innan han blev utbytt i mitten av andra halvlek. En minst sagt stark ersättare till en redan nästintill komplett anfallsduo.

Egna talanger

Det finns så många man vill lyfta fram i Norrköpings lagbygge och så många ifrån den egna ungdomsleden. Eller vad sägs om Alexander Franssons väl utförda säsong? Blott 21 år gammal har han varit en viktig kugge på mittfältet under säsongen tillsammans med den rutinerade Daniel Sjölund. Franssons framfart har uppmärksamats även utanför landets gränser och jämförts med spelare som Andrea Pirlo, ett skapligt betyg för att lira i Allsvenskan. Sjölund har med sin rutin hjälpt ” Alle ” på ett bra sätt och man har under säsongen kunnat följa de bådas nästintill felfria sätt att sätta igång spel ut på kanterna och upp emot avslutningskungarna i anfallet. Även Linus Wahlqvist, 18 år har varit lugnet själv på högerbackspositionen. Med en vilja att driva framåt har det ofta blivit ett till hot i anfallsfasen längs högerkanten. Med risk för att låta tjatig måste jag även påpeka David Mitov Nilssons säsong, med otroligt viktiga räddningar i många lägen då anfallsviljan i Norrköpings-laget blivit en fälla bakåt ibland, har han räddat flera poäng. Norrköping har har ett väldigt bra ungdomsled där man slussat in flera talanger ifrån lokalklubbarna men även hittat guldklimpar utanför stadens gränser. Kanske hade en spelare som Kristoffer Olsson, nu i danska Midtjylland spelat kvar i klubben om framgångarna kommit lite tidigare? Det ryktades inför den här säsongen att Malmö FF var intresserade av att locka hem Norrköpingsonen till Sverige igen men valet föll istället på Danmark. Olsson var med och förde Sveriges u21 till EM-guldet i somras. Även om det inte blev någon speltid i slutspelet för Olsson så var han en stor faktor till att man tog sig igenom kvalet efter många bra insatser. I dagens U21 landslag hittar vi Muamer Tankovic´som valde att testa vingarna i Fulham när han lämnade IFK Norrköping. Filip Dagerstål och Gentrit Citaku är två till unga spelare vi hittar på Norrköpings bänken. Den sistnämnde var precis som Wahlqvist en del av det U17-lag som tog VM-brons för Sverige för två somrar sen. Jag minns när jag själv fortfarande spelade fotboll. Jag tillhörde Norsholms IF, ett bondgäng en bit utanför stan. Jag kommer ihåg att vi inte ens hade tillräckligt med spelare för att få ihop lag till en årskull vilket gjorde att vi fick anmäla oss en serie över majoriteten i lagets ålder. Något måste blivit fel när vi anmälde oss till seriesystemet för av någon konstig anledning hamnade vi i en serie med de duktigaste lagen i våran region. Men det är en säsong jag minns mycket väl, och inte för det positiva i den direkt. Om jag inte har fel ställdes vi emot akademilaget i IFK för de grabbar som var födda 96. Vanligtvis stod jag i mål, men det var tur att jag inte gjorde det den här dagen. Jag hade nog aldrig velat ställa mig mellan ett par stolpar igen då, vi förlorade med 26-0. På 9:manna plan, med 7:manna mål. Är det ens möjligt? Hela Norrköpingslaget var otroligt välorganiserade och väldigt duktigt tränade trots åldern. Vi var inte gamla alls. Visserligen skulle det vara stor skillnad på oss, de hade ju en riktig tränare med riktiga ambitioner och riktiga resultat. Vi själva var tränade av två farsor i laget, som bara ville att grabbarna skulle få ha kul.

Spelarflykt?

I och med framgångar kommer ju tyvärr även intresse ifrån andra håll. Och eftersom Allsvenskans charm tyvärr ofta inte kan mäta sig med utlandsklubbarnas lönekuvert är det nog många i laget som åtminstone kommer lyssna med vidöppna öron på de bud som kommer in. En Emir Kujovic får automatiskt bud ifrån en del turkiska klubbar, kanske någon bottenklubb i England eller Spanien. Vi såg ju prov på en allsvensk skyttekung i form av Lasse Vibe som drog till engelska Brentford när budet kom. För stadens skull och för Allsvenskans skull får vi hoppas att förslagen granskas ordentligt innan namnteckningen flyger på plats på pappersbiten. Vi får hoppas att de egna spelarna har hjärta att stanna ett par år och utvecklas ännu mer. Och i och med Europa-platsen är den chansen god och vi får hoppas den faktorn är med i det slutgörande beslutet. Sist men inte minst, vill jag tacka IFK Norrköping för den här säsongen. Och jag talar nog för hela staden och alla dess supportrar när jag säger det. Det var länge sen det pratades så mycket fotboll i den här staden. Låt det fortsätta så framöver också.

Avgörandet

Visst var det nervöst in i det sista, men med ett rött kort redan efter ett par minuter talade mycket för vårat peking. Men bristen på rutin oroade, jag ska inte ljuga om det. När Kalmar FF smått mirakulöst tar ledningen med 0-2 borta mot IFK Göteborg samtidigt som så många gånger tidigare Kujovic gjorde 0-1 för Norrköping såg det onekligen bra ut. Men fortfarande inget klart. Malmö FF hade ju trots allt en möjlig Europa plats att fortfarande spela för, vilket självklart lockar. Både ekonomiskt och sportsligt. Precis innan halvtid knappade Göteborg in på Kalmar FF, en hörna. Direkt in i mål. Andra halvlek var det tillbaka pressat. Malmö låg på för att åstadkomma något framåt och ett par lägen uppstod. Den tidigare nämnda Mitov Nilsson gör en otroligt viktig räddning på Tobias Sanas skott i 59:e matchminuten. Inte mycket kvar av matchen och i nästan samma momentum gör Göteborg 2-2 på Ullevi, och Malmö FF får sitt andra röda kort efter två gula inom kort tid. Närmare än så vart det inte, istället drog Norrköping det längsta strået. Traustasson gör 2-0 ensam med Johan Wiland i MFFs mål. Glädjescener, enorma sådana. Häftigt. IFK Norrköping är svenska mästare 2015. Och som nämnt tidigare så många gånger, VEM hade trott det? Grattis IFK, Grattis till hela staden. Nu ska vi njuta ett tag på det här, vem vet när det händer nästa gång.