En tvåa ur historien: Den benskyddslöse tiokamparen

Ronnie Hellström var en av mina allra första idoler. Den svenske burväktaren med den välansade mustaschen var en spelare som jag såg upp till och, trots att jag aldrig stått i mål, ville efterlikna som liten. Jag fick en grön tröja med blå krage i sånt där mysplyschigt material som ni som var med på 70-talet känner igen er i. Den hade jag ute i trädgården och kastade mig efter både verkliga och imaginära bollar. Om jag inte minns helt fel så tjatade jag på mamma att hon skulle sy på en etta på ryggen. Men nu ska vi inte prata om nummer ett, det gjorde vi ju i ett tidigare inlägg…

1982 var jag elva år och hade gått vidare från min Ronnie Hellström-fascination. Den sommaren blev istället min stora idol Zico, den elegante brasilianaren med den underbara högerfoten. Ni som kan er fotbollshistoria vet dock att Zico inte bar nummer två, som ju faktiskt är det tröjnummer som nu ska avhandlas. Nej, vi ska gå tillbaka till Ronnie Hellström-kopplingen.

På våren 1982 trollbands jag likt många andra ungar i vårt avlånga land av IFK Göteborgs framfart i Uefacupen. Efter att de högst sensationellt slagit ut det stjärnspäckade Valencia i kvartsfinalen ställdes de mot det tyska storlaget Kaiserslautern, som hade Ronnie Hellström i buren. IFK Göteborg fortsatte sitt exempellösa framgångståg och slog ut tyskarna. Trots det och trots Ronnies närvaro så var det en krumbent, stel och annorlunda tysk som fick min uppmärksamhet, Hans Peter Briegel.

Hans Peter Briegel var en jordbrukarson som inledde sin idrottskarriär som friidrottare. Med ett imponerande personbästa på 7,50 i längd och en karriär som en Tysklands bästa juniortiokampare så var det nog, trots en del skador, för många ganska överraskande när han lade den karriären på hyllan, för att som 17-åring satsa på fotbollen.

Den kraftfulle tysken, som spelade större delen av sin karriär med nummer två på ryggen, gick efter nio framgångsrika säsonger till italienska Verona, där han tillsammans med den på många sätt liknande dansken Preben Elkjaer lyckades vinna ligan. Han gick därefter till Sampdoria, där han avslutade sin karriär 1988.

Briegels landslagskarriär var en framgångsrik karriär, även om han säkert inte minns någan av sina två VM-finaler med vällust. I den första 1982 tvingades tysken se sig besegrad av Paolo Rossis blå armada från Italien, och i den andra 1986 var det Maradonas Argentina som blev för svåra. I den finalen blev Briegel indirekt en av de stora syndabockarna då en sekunds tvekan gjorde att den vesselsnabbe Jorge Burruchaga kunde sprinta loss på Maradonas passning. Trots det frustande expressloket från Rodenbach i ryggen kunde Burruchaga snyggt lirka in 3-2 och släcka den kraftfulle tyskens gulddrömmar permanent.

Då Beckenbauer ville bygga nytt inför EM 1988 så avslutade den benskyddslöse tvåan sin VM-karriär som just tvåa…

Hans Peter Briegel är inte på långa vägar den bästa spelare som någonsin burit nummer två, men han gör den som vill konkurrera om den starkaste vinnarskallen äran stridig. Få spelare har varit såna pådrivare och så hängivna sin uppgift. Det är nästan ett utrotningshotat släkte idag.

Briegel satsade senare på en tränarkarriär med mycket blygsamma framgångar och sedan hans senaste och sista(?) engagemang i den turkiska klubben Ankaragücü är den numera 57-årige tysken borta från den stora fotbollsscenen.

Nästa gång jag ska presentera en spelarkaraktär blir det en trea, som trots att han kan sätta världsmästare på CV:t först och främst har alla de egenskaperna som en udda och färgsprakande personlighet på min lista skall ha.