Malmö FF – föll på mållinjen

Målet var klart, guldet skulle ”him” till Malmö igen. Efter en tung höst och endast en fjärdeplats i ligan fanns det bara ett mål. Truppen var bred, men det fanns frågetecken på flertalet positioner, trots att man lyckats behålla i princip hela laget.

Pressen var stor efter ett misslyckad Europa League äventyr för MFF. Ranegie hade inte riktigt kommit in i laget och man hade problem med backlinjen. Daniel Andersson, unge Filip Helander, skadedrabbade Jasmin Sudic och Markus Halsti slogs alla om den drabbade platsen bredvid Pontus Jansson. Det började även dåligt. Inledningen mot Gefle blev mållös, man krossades av Häcken med hela 5-0 och Helander såg ut att ha valt fel karriärsval.

Kajutan vände, som vanligt. Albornoz fick spela, lite oväntat, högerback istället för gamle Vinzents och tog Allsvenskan med storm. Fina dribblingar, klockrent samarbete med Hamad, men även flertalet mål gav MFF hopp. Laget såg äntligen ut att klicka på samtliga positioner, med pappa Andersson bredvid Jansson i backlinjen. Ranegie avgjorde match efter match, Durmaz och Hamad flög fram på kanterna och allt gick som planerat. Tills sommaren.

MFFs enda produktiva anfallare, Mathias Ranegié stack till Udinese. Jimmy Durmaz flyttade till Genclerbirligi. Truppen tunnades ut. Thern och Alex Nilsson blev nödlösningar på vänsterkanten. Oväntat nog så plockade Per Ågren och co inte in en endaste stjärnvärvning. Men det behövdes inte. Från ingenstans (Orlando Pirates och IFK Hässleholm) kom Tokelo ”Tiki” Rantie. Den kvicke anfallaren gjorde succé med snygga och viktiga mål mot Sundsvall m.fl.

Men kunde verkligen MFF överprestera hela hösten, ändan fram till SM-guldet? Svaret blev nej. Till slut tappade man sin makalösa hemmaform med oavgjorda resultat mot Mjällby och Örebro, samtidigt som Elfsborg började vinna på gräs. Trots det så hade man chans på SM-guldet, borta mot AIK, den sista matchen någonsin på Råsunda i Solna.

Ricardinho var avstängd, Vinzents gjorde sin första match sen maj och formen var svag. Alla vet hur det slutade, AIKs lag knäckte Malmö med 2-0. Kanske mer bittert var att en seger hade räckt, pga att Åtvid gjorde sitt jobb mot Elfsborg.

En tung ljusblå dag och veckor kom framöver. Wilton lämnade efter fyra år i klubben, lagkaptenen Vinzents tackade för sig och klubben var i uppror, men av andra anledningar.

Per Ågren och Håkan Jeppson gjorde många kontroversiella uttalanden i media om Norling, klubben och framtiden. Men det mest märkliga var att spelarna inte hade fått veta vad som hänt, utan man fick läsa det i tidningarna först. Lagkaptenen Hamad och Dahlin var missnöjda och hotade till och med att lämna klubben för allt hölls hemligt.

Presskonferensen den 16 november klockan 14:00 var vändpunkten. Ågren förklarade att Norling får vara kvar ett år till och lugnade därför ner hela konflikten. Spelarna förklarade sin lycka över klarheten över läget. Semestern väntar, och som tur är kommer det vara lugnt och man kan jobba i fred under försäsongen. Frågan är, vilka spelare kommer in för att plocka hem guldet?

Hur se framtidsutsikterna ut och framförallt den kommande säsongen?

Just nu ligger prioriteringen på ett par saker. Först och främst handlar det om att få in en vänsterytter av klass, en produktiv anfallare och bredd i truppen. Klubben går fortfarande back (ca 10 miljoner/år), men klubbledningen lovar pengar till Norling att värva för. Allt för att guldet ska ”him”.

Sak nummer två handlar om att få in alla spelare på sina rätta positioner. Alex Nilsson ska vara anfallare, inte vänsterytter. Simon Thern ska slussas in i mitten, inte som vänsterytter. Halsti ska även finna sin roll i laget om kontraktet förlängs. Ett klargörande över Albornoz rätta position väntas också.

Sak nummer tre är att finna rätta receptet för att hitta en bredd i truppen. Europa-spel väntar i höst och därför måste man bestämma sig om man ska värva till sig bredd, eller ta upp spelare från U21-mästarna underifrån. Det är upp till Norling.

Betygsätt säsongen från 1-5 med motivering!

4/5 med tanke på spelartruppen under hösten. Vårsäsongen såg ut att kunna gå mot något riktigt stort, men man värvades sönder tyvärr. Och att ha chans på SM-guldet ända in i den sista omgången med spelare som inte spelade där de ville är en fantastisk prestation. Bredden i truppen var dålig också och därför gör Malmö en mycket bra säsong, trots att man missade det huvudsakliga målet. Men det var Ågren och Jeppsons fel.

Kristoffer Kärvegård