Krönika: Utvecklingen är skrämmande – låt fotbollen vara folkets sport

AIK:s tifo i derbyt. Foto: Jesper Zerman

Djurgårdens tifon i derbyt. Foto: Sofialäktaren

Milosevic agerar klackledare på Norra Stå. Foto: Jesper Zerman

För bara tio år sedan kunde experterna på studion i Canal+ sitta och bara njuta av inramningen som supportrarna skapar med bengaler som hjälpmedel. För några år sedan inledde SvFF en häxjakt mot det enda som håller Europaklass i Allsvenskan nämligen supportrarna. Man fick med sig media, en stor del av svenska folket, polisen och hur har det påverkat fotbollen idag? Helt klart negativt. Publiksiffrorna är inte alls lika höga som för bara sex år sedan och stämningen har sänkt sig en del.

Fotbollen har moderniserats i hela Europa och etablissemanget har segrat. Värst slog det till i England. Från att vara ett skönsjungande land med supportrar som vet vad läktarkultur innebär till att deras klassiska arenor fylldes med turister, folk som har det bättre ställt i livet och ingen plats för arbetarklassen. Vi har sett liknande i Spanien och vi ser utvecklingen runt om i Europa.

Under söndagen fick vi uppleva det sista Råsundaderbyt någonsin och vare sig man upplevde det på plats eller hemma i TV-soffan kände man atmosfären och stämningen på Råsunda. Det var tveklöst något extra. Djurgårdsfansen jobbade och slet i hundratals timmar för att få ihop ett trestegstifo, AIK-fansen slet i vintras i flertalet dagar för att måla dessa fina OH-flaggorna. Ljudmässigt finns det ingen match i Norden som kommer upp i samma nivå och vad snackades det om efteråt? Förutom AIK:s utskåpning på plan och Maestros klockrena allsvenskadebut så handlade eftersnacket om huruvida bengaler förstör eller ej.

Och nej, jag tänker inte på Jan Maljards smått idiotiska krönika där han drog paralleller med ”svarta september”. Jag tänker på alla så kallade experter, kommentatorer och spaltskrivare i tidningarna som skriver om hur onödigt det är med bengaler. För mig, och de allra flesta fotbollssupportrar är det stämningshöjande, taggningsmedel och väldigt vackert. Om inte SvFF hade haft de drastiska reglerna som gör gällande att matchen måste avbrytas så fort en (endast en!) bengal tänds så hade spelet pågått mer frekvent än just derbyt i söndags.

Stockholmsderbyt är unikt på sitt sätt. Två lag som skapades i Stockholms innerstad år 1891 den ena i februari och den andra i mars. Lagen har följts åt och hatet har bara växt. När det vankas Stockholmsderby märks det på hela staden. I skolan ser man AIK- respektive Djurgårdströjor, likaså på arbetsplatsen och på stan. Folk från andra länder reser till Sverige för att få uppleva derbyt. I maj pratade jag med både engelsmän och tyskar som var imponerade.

I Sverige har vi lyckats hålla nere priserna på biljetter och än så länge heter inget lag ”Red Bull Sundsvall” eller liknande, det till trots kan jag inte sluta oroa mig. Det byggs hela tiden nya arenor och varje arena ska ha ett företagsnamn. ”Swedbank Stadion” ”Friends Arena” ”Guldfågeln Arena”. Det är i den riktningen det börjar. De pengakåta pamparna nöjer sig inte där. Vi supportrar, tillsammans med klubbarna och förbund har ett ansvar. Den svenska fotbollen ska vara arbetarens sport således den riktiga supporterns sport.

Media måste lägga ner hatkampanjen mot det visuella på läktarna och förbundet måste sluta straffa klubbarna. De pengar man får i böter hade man istället kunnat lägga på sin säkerhet.

Texten till trots är jag förhoppningsfull. Det finns en j*vla brinnande låga inom svenska fotbollsupportrar som brinner för att den svenska fotbollen inte ska moderniseras. Kampanjer som Positiv Läktarkultur och grupper som Svenska Fotbollsupporterunionen (SFSU) får mig att fortsätta hoppas.

Vi har alla ett ansvar att se till att vår fotboll aldrig moderniseras likt den engelska, spanska eller t.o.m italienska fotbollen. Ta till vara på chansen – i framtiden kommer våra barn kunna säga: ”Allsvenskan – Europas mest äkta liga”. Det får mig att le redan nu.