Krönika: Ett steg bort från verkligheten

Det är nu 13 dagar sedan AIK utförde ”Miraklet i Moskva”. En dag som inte går att förklara för oss gnagare, men jag kan ju alltid försöka. Jag befann mig på jobbet under matchtid, och det var inte lätt att koncentrera sig på sina arbetsuppgifter när klockan slog 19.00. Värre blev det 19.06, då det kom ett sms till min telefon: ”KARIKARI!” var allt som stod, men jag förstod, och det tillfälliga lugnet på jobbet gjorde det omöjligt att låta bli att leta upp första bästa stream till matchen på jobbdatorn. En dator som endast är menad som kassa omvandlades till det viktigaste i mitt liv. Hackigt och knackigt på grund av den risiga kvalitén fick jag se CSKA pressa AIK värre än ryssarna gjorde mot Sverige under Finska kriget 203 år tidigare.
Till slut var jag tvungen att återgå till jobbet och istället be till högre makter att resultatet 1-0 skulle hålla sig, klockan var nu 20.35 och hade jag vetat vad som väntade hade jag bett kunderna åka hem.

Jobbet förvandlades från tvärlugnt till kaos, och köerna var långa. Mitt i kaffe-försäljningen plingar det till i min mobil, ”har jag inte stängt av ljudet?” var min första tanke. Det plingar till igen, och igen, sedan ringer det. I ren panik klickar jag på varenda knapp på mobilen för att avbryta ringsignalen. Nej, jag har inte fattat än, jag kopplar inte. Sedan går jag in i köket, och plockar upp mobilen.

Pappa: ”Jaaaaaaaa!”, vän nr.1: ”Rasmus! Vi ska ut och erövra Europa!!”, vän nr.2: ”Fyfan va stooort!” plus 2 missade samtal, men nej, jag kopplar fortfarande inte. Det är först när jag ser sportbladets breaking news: AIK har gått vidare till gruppsp… längre hann jag inte. Jag tittar upp mot min arbetskamrat med ett leende á la Eddie Murphy, innan ansiktsuttrycket förändras helt och glädjetårarna kommer.

Det kanske anses oaktuellt att skriva om detta nu, nästan två veckor senare, men nej, det är perfekt tajming. För det första är det ungefär så lång tid det har tagit att smälta det som hänt, och för det andra kan det redan imorgon vara dags att få något nytt att smälta.

Självklart ska vi vara realistiska mitt i allt detta orealistiska. Vi ska spela mot Napoli, på bortaplan. Det är inte Gefle på Strandvallen vi pratar om direkt. Ni kanske anser att vi gnagare helt tappat greppet om verkligheten men det har vi inte (eller jo lite kanske). För oavsett om vi lämnar Europa League med 0 poäng är det ingen som kommer gråta floder över detta. Vi kommer snarare att minnas när vi grät dessa floder över att ha kommit till gruppspel.

AIK står nu dessutom med två tunga segrar i ryggen efter att man vänt mot Helsingborg och förnedrat Djurgården på hemmaplan, och allting är frid och fröjd i det svartgula lägret för tillfället. Man har en trupp vars kvalité och bredd är det bästa AIK jag sett under min livslängd. En trupp som är tillräckligt bred för att orka med både europeiskt spel och guldstrid hemma i Sverige. Andreas Alm har i mina ögon förvandlats från en man som vill lite för mycket till ett taktiskt geni. Och värvningarna Henok Goitom, Daniel Majstorovic och Mohamed Bangura har lyft laget bara med sin blotta närvaro.

Så låt oss fortsätta drömma. Låt oss fortsätta hoppas. Och låt oss behålla vår hybris så länge som möjligt. För imorgon är vi återigen där. Vi kliver alla ut från vardagen till det som fortfarande känns som en dröm. Bort från den trygga Allsvenskan som finns där varje säsong och in i den främmande världen kallad fotbollseuropa. Är det möjligt med ytterligare ett mirakel? Kan blixten slå ner två gånger på samma ställe?

En sak är säker, hur saker och ting än går vägrar jag missa det igen. Och jag hoppas att ni alla känner samma sak och därför följer med AIK när dem imorgon kliver ut på San Paolos gräsmatta för att ännu en gång ta ett steg bort från verkligheten.