Jon Lidberg betraktar Champions League

De danska isterbanden och den vitryska borstjen är uppäten, folkölen är uppdrucken och UEFA har precis dukat av resterna när det dags att rulla in de riktiga delikatesserna. Spansk paelladoftande tiqi-tacafotboll, små portugisiska bacalhaudribblingar, tunga franska racletteskott och för all del en tung och heroisk haggisskotte. Slutspelet i turneringen som aldrig säger nej är här. Högtidsstunder som ska avnjutas i sällskap av Ola Wenström, Glenn ” jag blir lätt övertänd” Strömberg och allas vår Erik ” i ett störrre perspektiv” Niva. Tisdagar och onsdagskvällar kommer att vara intecknade även under stora delar av våren.

Vilka kommer att vara huvudnumret på det europeiska fotbollssmörgåsbordet? Den katalanska småpassningspaellan, den snabba Serranofotbollen från Madrid, Fish and Chipsgänget från Manchester? Nej, jag sticker ut hakan och påstår att det blir en tung gul Bratwurstpress från Ruhrområdet som skräller hem hela surven. Den 25.e maj på Wembley vet vi om det är ett tips som var värt något.

Jag är väl medveten om att Chelsea vann hela Champions League ifjol. Jag är också fullt medveten om att den som gör flest mål vinner och att man förtjänar sin tur. Men alla som inte håller på Chelsea är nog ganska eniga om att titeln inte förvärvades utan en hel del tur. Man får dock ge den nu sparkade Roberto di Matteo att han, under några magiska vårveckor, lyckades mobilisera den mentala styrka som krävs av ett lag som i åttondelen nära nog blivit överkört på San Paolo i Neapel och som med guds försyn och  en av årets dittills bästa insatser lyckades krångla sig ur den Napolitanska bryggan.

Nu är Chelsea ute redan innan finporslinet och kristallglasen satts fram och i kölvattnet av även Manchester Citys traditionella(två år i rad markerar om inte annat en viss regelbundenhet) uttåg på gruppstadiet så höjs rösterna för en engelsk kris. Nu är ryktet om den engelska fotbollens död betydligt överdrivet, men visst finns det saker att ta fasta på. Man har, efter att under vissa år haft tre lag i semifinal, upplevt en del tyngre år(Chelseas seger undantagen). Nu är tyngre år naturligtvis ett relativt begrepp då man ju t.ex hade Manchester United i final häromåret.

Spekulationerna kring varför England inte är turneringens kungar längre är lika många som det finns fotbollsfans. I flera år så styrdes den engelska fotbollen av ”The Big four”, klubbar( ja förutom Chelsea då) med tunga meriter och en anrik historia. Arsenal, Liverpool och Manchester United hade sedan länge tillhört toppskiktet i såväl England som Europa. Chelsea hade efter Abramovitj intåg skapat sig den plattform som man till vissa delar hade börjat bygga under 90-talet. Den brittiska fyrklövern såg under några år i mitten på 2000-talet näst intill oövervinnerliga ut. Någonting hände dock. Liverpool försvann från den största av scener och Arsenals slagstyrka har efter finalförlusten mot Barca 2006 gradvis försämrats. De övriga storlagen lärde sig engelsmännens spelstil och lyckades först och främst bemästra det furiösa engelska tempot. Där låg mycket av nyckeln till att lag som Barcelona och Inter kunde slå in kilar i det engelska fotbollsimperiet.

Trots Chelseas och Manchester Citys mindre smickrande insats i gruppspelet så har man god representation av ett lurigt Arsenal som kommer att kunna smyga som underdogs i allt från en eventuell kvartsfinal och framåt, samt ett revanschsuget Manchester United som säkerligen inte kommer att nöja sig med något mindre än en semifinalplats

Ser man rent krasst på fortsättningen i denna den finaste turneringen så är det någon av anrättningarna från Spanien,Tyskland eller England som ska ro hem det här. Möjligtvis med Juventus som outsider. Många av lagen är och kommer att förbli ren kanonmat.

Av de spanska lagen så är Valencia och överraskningslaget Malaga tilltugg för de stora kanonerna Real Madrid. Medan Barcelona är som en gedigen Paella, väl tillagad med utsökta råvaror. Den håller i längden medan Real Madrid spelar som ett eldigt tapasbord. Med smaksensationer som är överjordiska samtidigt som vissa passager kan vara mer intetsägande.

På det tyska smörgåsbordet kan ju naturligtvis Bayern München vid en första anblick ses som huvudrätten. Men frågor kan höjas för Heynckes förmåga att plocka fram det där lilla extra när det gäller som mest. Fjolåret innebar bara andraplatser. Nej, jag tror det är den råbarkade bratwurstkocken i Dortmund, Jürgen Klopp, som kommer att koka den avgörande finalsoppan. Med delikatesser som Götze,Hummels,Reus och Lewandowski, kryddat med ungdomlig entusiasm och en fullständigt total respektlöshet mot lag som antingen på papperet borde vara bättre, eller för all del  mer traditionstyngda så är mitt tips att vi går mot en av de största ”skrällarna” i Champions Leaguehistorien. Kom ihåg var ni läste det först.

Nu kan vi lugn och ro luta oss tillbaka och avnjuta december månad med allt vad det innebär i form av julstök,mys,trevligt umgänge och god mat. Lagom till vi dukat ut läckerheterna så kommer alltså hovmästare Wenström att skicka in sina servitörer Niva,Andersson,Strömberg och för all del Lagerbäck och Pettersson. Allt i akt och mening att ge oss det fotbollskulinariska smörgåsbord som vi som har fastnat i fotbollens garn älskar allra mest. Jag kan knappt bärga mig, kan ni…?

Jon Lidberg