Ett motvilligt erkännande av de röda djävlarnas storhet

Vissa texter bär det emot att skriva som inrotad Liverpoolsupporter, men ok..here it goes…

Det står helt klart att Manchester United är Englands genom tiderna mest framgångsrika lag. De helt ojämförbara framgångar man haft den senaste 15-årsperioden saknar motstycke inom engelsk fotboll. Leeds hade en storhetstid under 60 och 70-talen medan Liverpool hade en ännu större period under 70 och 80-talen, dock står det, sedan två säsonger tillbaka, klart att The Red Devils är störst.

Ett gäng glada järnvägsarbetare grundade 1878 Newton Heath, ett lag som ursprungligen var ett korplag som mötte andra avdelningar inom järnvägen. I takt med att åren gick så spelade man mer organiserad seriefotboll och säsongen 1892-93 blev Newton Heaths första i den engelska förstadivisionen.

Efter att ha hamnat i ekonomiska svårigheter så strukturerades klubben 1902 om under namnet Manchester United och åtta år senare flyttade man in på den arena där man än idag håller till, Old Trafford.

Klubben förde en ganska anomym tillvaro tills andra världskriget var över då man anställde en viss Matt Busby som manager. Busby var en av de där managers som införde ett helt nytt sätt att se på den posten. Han såg till att få kontrollen över allt och skapade på detta sätt det fenomenalt framgångsrika 50-talslag som mötte sitt hemska öde en snöig februaridag i Munchen.

Man vann ligan 1952,1956 och 1957 och fick smeknamnet “The Busby Babes” i betydelsen att de var Matt Busbys skyddslingar som han hade tagit på sig att skydda, fostra och utveckla i alla väder. I februari 1958 mellanlandade man i München efter en lyckad europacupkvartsfinal i Belgrad.

När man skulle starta på nytt hade det börjat snöa och när man på tredje startförsöket kom in med hjulen i en snödriva så tappade man fart och planet kraschade genom snödrivan mot ett staket som fick vingen att slitas av. Smällen blev enorm och 23 människor, varav 8 spelare med den engelske stortalangen Duncan Edwards i spetsen, fick sätta livet till.

Matt Busby överlevde kraschen men fick tillbringa lång tid på sjukhus, under tiden nådde United samma år FA-cupfinalen med ett helt nytt lag, en final som man dock förlorade mot Bolton. Busby kom som sagt tillbaka och byggde upp laget på nytt.

Detta bygge nådde sin höjdpunkt åren 1965-1968 då man vann ligan två gånger och krönte det hela med en seger mot Benfica i 1968 års Europacupfinal. Detta lag leddes på planen av spelare som Pat Creerand, Denis Law och Bobby Charlton. Man hade också den lynnige, men genialiske, George Best i laget denna period.

Perioden mellan Matt Busby och Sir Alex Ferguson får anses vara en blek mellanperiod i Uniteds historia. Flera managers avlöste varandra, men ingen visade sig stabil nog att leda United till samma framgångar som tidigare. Tommy Docherty,Dave Sexton och Ron Atkinson fanns bland de som försökte.

Sir Alex Ferguson föddes på nyårsafton 1941 och växte upp i hamnkvarteren i en strikt arbetarmiljö.70 år senare så är utan jämförelse den mest framgångsrika fotbollstränaren i världshistorien.

Det gick dock inte som på räls när han kom till United efter Ron Atkinson. Han tog över ett lag som hade skickliga fotbollsspelare men som saknade fitness och självdisciplin. Spelare som Norman Whiteside, Bryan Robson och Paul McGrath drack alldeles för mycket för Fergusons smak och det tog några år innan han infört en helt ny kultur och en ny inställning till festandet.

I början av 90-talet smög framgångarna sig på och den berömda”92-gruppen”, de som var Englands i särklass bästa juniorlag vid tidpunkten, kom att spela en allt större del i Fergies lagbygge. Spelare som David Beckham,Bröderna Neville,Paul Scholes och Nicky Butt kom att, tillsammans med lyckade importer som Peter Schmeichel,Eric Cantona m.fl, att bidra till det enormt framgångsrika lag som Ferguson byggde på 90-talet.

90-talets framgångar kröntes en majafton 1999 när United mötte Bayern Munchen i Champions Leaguefinal. När man gick in på Fergietim….förlåt övertid så ledde tyskarna efter ett tidigt mål av Basler. Det skulle dock engelsmännen vända på då först Sheringham(som bytt av en blek Jesper Blomqvist) och sen supersub Ole Gunnar Solskjaer satt varsitt mål så svängde matchen i Uniteds favör.

Denna vår tog Fergusons mannar “The Treble”( Liga,FA-Cup och CL) efter att “The 92:s”, Peter Schmeichel och framförallt ett nästan telepatiskt samarbete mellan forwardsduon Andy Cole och Dwight Yorke höjt Uniteds nivå till svindlande höjder.

Fram emot 2002 tappade Ferguson och United fart något. Man hade i och för sig värvat den holländske målsprutan Ruud Van Nistelrooy men värvningar som fransmännen Fabien Barthez och Laurent Blanc lämnade en del i övrigt att önska samtidigt som auran och glöden kring den gamla stjärnduon Cole/Yorke hade börjat falna.

Inför 2003 lämnade ikonen David Beckham för Real Madrid och Ferguson värvade då den 18-årige portugisen Cristiano Ronaldo, det blev en värvning som skulle betala igen sig mångfalt. Ronaldos konster och målfabrikat förde United tillbaka som herre på täppan efter det att den ryska Mourinhoarmadan i Chelsea lekt rommen av sig.

Dagens upplaga av Manchester United innehåller en väl avvägd mix mellan rutinerade rävar och unga talanger. I den förstnämnda kategorin återfinner vi naturligtvis den snart 40-årige walesaren Ryan Giggs som efter att ha inlett sina karriär som blixtsnabb och målfarlig ytter så har han nu blivit klok gubbe centralt. Man har Rio Ferdinand, som skadefri och i form fortfarande är en mittback av hög klass. Bland ungtupparna märks främst de båda stjärnskotten Tom Cleverley och Danny Welbeck som är på väg att slå sig in i laget och förpassa betydligt mer namnkunnigt folk till bänken.

Styrkan i Fergusons trupp och i hans ledarskap är förmågan att få alla, nästan, att känna sig delaktiga i en helhet. Urexemplet på det är den nu till Sunderland flyttade John O´Shea som tillhörde klubben under en massa år och trots att han aldrig var ordinarie alltid gjorde ett habilt jobb när han kom in. Att ha flera kompetenta spelare på varje position är också det som Sir Alex har i sin filosofi.

Det mittfält som ställdes på benen i Champions League-finalen 2011 bestod av Antonio Valencia, Michael Carrick, Ryan Giggs och Ji Sung Park. När Ferguson tre månader senare skulle formera sitt premiärmittfält i Premier League så bestod det av Nani, Tom Cleverley, Anderson och Ashley Young, en imponerande och snudd på oslagbar bredd då hela finalmittfältet fanns kvar i klubben vid den tiden.

Ferguson har även värvat för framtiden då man under de senaste två åren säkrat namnteckningarna av Chris Smalling och Phil Jones som är 22 respektive 20 år gamla men som redan visat framfötterna rejält i det röda Man U-stället.

Styrkan i Fergusons spelidé är att alla spelare vet exakt vilken roll de ska spela i varje enskilt skeende av matchen. En form av modern totalfotboll utan att man för dens skull ska blanda ihop det med holländarnas originalidé från 70-talet.

Med den mästerlige Wayne Rooney som grovjobbare, länkspelare och avslutare i ett så har man en fast punkt att vila spelet på. Med Ashley Young som, skadefri och i form, med sin kreativitet och irrationella spelstil ger en helt ny dimension till Uniteds anfallsspel och med två ytterbackar av extremt modernt snitt i Rafael och Evra så får man även ett kantspel som fungerar klockrent även när Valencia,Nani och Young vandrar in i planen.

Frågetecknet har ju varit om David de Gea är den ersättare till Edwin Van der Sar som en klubb av Uniteds kaliber kräver. Jag tror att en och annan groda kommer att fortsätta dyka upp även i år men att de kommer att tillskrivas orutinens konto. De Gea är en blivande världsmålvakt och det vet Ferguson.

I årets Premier League kommer Chelsea och stadsrivalen Manchester City att hänga med länge på tåget, men tusan vet om de inte kommer att bli avhakade i slutet på april och då står den då 70-årige arbetarsonen från Glasgow där igen med ett nytt guld att lägga till samlingen.