Det har blivit dags att ta tag i gräsmattan. Vintern gör sina första, tappra försök att bita sig fast. Därför har det blivit dags att klippa ner de sista löven för att undvika snömögel till våren. När våren sen kommer är det bara till att trumla gräsmattan, dvs koppla på ringvälten på trädgårdstraktorn och platta till gräsmattan för att underlätta för en jämn och fin tillväxt under sommarsäsongen.
Jag har en del svaga minnesbilder från VM 1978, bl.a Sveriges matcher, holländarnas kanonskott, brassarnas skruvar och den fullständigt galna finalmatchen. Det var dock i Spanien-VM 1982 som den stora fotbollsmanin tog tag i mig. Zico var min idol och hans frispark mot Skottland är och förblir frisparkarnas urmoder. Nu ska dock inte det här inlägget heller handla om Zico, utan en nummer fyra som etsat sig fast i mitt medvetande.
Tyskland var egentligen inget favoritlag från början under turneringen och alla som tycker om fotboll minns med avsky ”slaktaren i Sevilla”, Toni Schumacher. Den tyske målvakten körde i semifinalen över den franske försvararen Patrick Battiston när bollen redan var ur spel. Resultatet? Inspark till Västtyskland!
Trots detta så blev tyskarna efter brassarnas uttåg mitt favoritlag i turneringen. Mest pga en hjulbent spelare som jag kommer att avhandla i ett senare inlägg, men också pga deras nummer fyra. En stenhård mittback som visade upp en provkarta i den ädla konsten att trumla en gräsmatta. Istället för en ringvält så använde han sig dock av motståndarforwards.
Namnet var Karl Heinz Förster och spelade tillsammans med den något vekare, mustaschprydde Uli Stielike i det tyska mittförsvaret. Det som tilltalade med den blonde mittförsvararen var hans förmåga att spela stenhårt utan att för den skull spela fult. Han förpassade motståndarna i gräsmattan i parti och minut, men han gjorde det med rejäla bröstvärmare eller klockrena glidtacklingar. Hans spelstil påminde inte så lite om den elegante italienaren Alessandro Nesta när han var som bäst.
Karl Heinz Förster spelade under hela sin Bundesligatid i en och samma klubb, VFB Stuttgart. Där var han under en period bl.a klubbkamrat med den svenske anfallaren Dan Corneliusson och den äldre brodern Bernd Förster. Bernd var också en försvarare som spelade i det tyska landslaget, även om hans internationella karriär inte alls blev lika omfattande som hans mer berömda lillebror.
Den tuffe backen avslutade sin landslagskarriär efter VM 1986, där han fick motta sin andra raka silvermedalj. Han stannade på 81 landskamper och kommer för alltid att bli ihågkommen som en av de stora tyska försvararna.
Förster fortsatte sin klubbkarriär i franska Marseille där han spelade fram till 1990. Trots sin oömma spelstil blev ett av tyskens stora kännetecken att han i princip aldrig missade en match. På 13 år i den europeiska toppfotbollen spelade han 441 matcher, vilket är en imponerande siffra.
Efter karriären utbildade sig Förster till spelaragent. Huruvida han använde trummelmetodiken i det kallet vet jag inte, men jag är ganska säker på att han har intelligens nog att använda just det tillvägagångssättet med måtta och i rätt situationer. Själv ska jag ge mig på nämnda ”modus operandum”, när vintern släpper greppet om några månader.
You must be logged in to post a comment Login