Är Zinedine Zidane rätt namn för Les Bleus?

Ett fantastiskt världsmästerskap, en bragdartad prestation, en vemodsladdad final, ett förödande pannben, sju år senare, står vi här.
Frågan vi ställer oss är: ”Kan Zinedine Zidane leda Frankrike – som förbundskapten?”

Tanken är kittlande. Att se den alltid så tunnhårige, men ändå så elegante, fotbollsguden iklädd kostym vid sidan av planen, gormande på sina spelare och med tränarblocket nära tillhands. Det känns abstrakt – men faktum är att det är en syn vi kan tvingas vänja oss vid i framtiden.

– Att vara tränare inom fotboll är en dröm i sig. – Zinedine Zidane, 2013

Efter finalen hände det så mycket. Frankrike hade just sumpat chansen att vinna VM och man lämnade Tyskland med lagkaptenen som syndabock. Många ifrågasatte allt som hade med den tidigare nationshyllade atleten att göra. Varför gjorde han så? Kunde han verkligen leda? Är han riktigt frisk?
  Det som hade hänt dessförinnan blev plötsligt oväsentligt. Att han vid 34 års ålder hade gjort mål i tre av de fyra slutspelsmatcherna – där länderna Spanien, Brasilien och Portugal föll offer för underlagstippade Les Bleus – spelade ingen roll. Hans straffmål i finalen var glömt. Vansinnesdådet var det inte. Allting var förstört, festen och den nationsförenande titeln som skulle få hela hexagonen att sjunga unisont uteblev, titeln som utgjorde landslaget till det bästa i världen likaså. Silvret betydde ingenting.

Mer eller mindre föraktad av en hel nation begav han sig sedan till Spanien, för att arbeta inom Real Madrids organisation. Därifrån arbetade han sig uppåt i klubbens hierarki och nådde poster som specialrådgivare åt A-laget – vilket medförde ett nära samarbete med spelarna, inte helt olikt rollen som Marcus Allbäck besitter i den svenska landslaget idag –, sportchef och slutligen assisterande tränare, där han är idag.

– Jag har alltid varit en tålmodig man, och att arbeta i Madrid med Carlo är ett bra sätt att lära sig mycket på innan man själv börjar som nummer ett. – Zinedine Zidane, 2013

Samtidigt har Didier Deschamps fullt sjå med att behålla sin position som förbundskapten för det franska landslaget. En otacksam uppgift av föregångarna Raymond Domenech och Laurent Blanc att döma, men det verkar som Zidanes forne lagkamrat från Juventus-tiderna kan räddas vid ett avancemang till VM i Brasilien via play-off. Ifall landet å andra sidan skulle falla på målsnöret och gå miste om biljetten till Sydamerika är fiasko ett vedertaget begrepp för att beskriva det eventuella misslyckandet. Deschamps kan då komma att få det hett om öronen – möjligtvis till och med avskedas. Och det är då ”Zizou” kommer in i bilden.

För Zidane att mantla förbundskaptensjobbet – och således återvända som förgrundsfigur för samma landslag som han lämnade handfallet i en VM-final 2006 – vore inte bara försök till självmord. Med tanke på hur cyniskt oförlåtligt det franska folket kan vara mot ledande personer, vare sig det gäller politiker eller fotbollspampar, riskerar Zidane att vid misslyckande förnya nationens hat.
  Just detta triggar honom att ge sig an utmaningen. Han ser inte farorna – han ser möjligheten att sona för sitt ödesdigra misstag. Att ge landet en anledning till att benämna ikonen i positiv bemärkelse. Att återigen stå i strålkastarljuset i en VM-final med Les Bleus-loggan tätt intill hjärtat. Att vinna guldet en gång för alla. För då, då kommer Zinedine Zidanes namn för evigt vara betraktat som Frankrikes heligaste fotbollsapostel.

– Att vara tränare inom fotboll är en dröm i sig… Men samtidigt är den största drömmen att en dag vara förbundskapten för det franska landslaget. – Zinedine Zidane, 2013