Alla-slår-alla-svenskan

Problemet med vår liga har diskuterats många gånger. En del hävdar att det är något positivt att vi inte blivit som större ligor där två till fyra lag dominerar ligan och istället behåller vår charm och spänning genom att ett stort antal lag känner att de har chansen att få till den där perfekta säsongen.

Andra hävdar att det är negativt eftersom vi inte kan nå ut i Europa ordentligt om vi inte har en liten, slagkraftig elit över de övriga klubbarna.

Hur man än vrider och vänder på det kvarstår faktum: I nuläget har vi, ända sedan IFK Göteborgs dominans bröts i mitten av 90-talet, en liga där alla slår alla.

Om vi tittar på den negativa sidan är det givetvis inte bra ur internationell och ekonomisk synpunkt att vi inte tar oss ut i Europa (mer än möjligen något hastigt och misslyckat gästspel i Europa Leagues gruppspel). Känslan är att klubbarna inte riktigt kan satsa mer än man gör nu beroende på olika faktorer, och utan bredare trupper kan man heller inte försvara ligan och samtidigt göra ett bra Europadeltagande. Eftersom man inte kan försvara ligan och spela om Champions League mer än ett år i taget bygger man heller inte upp någon internationell rutin, en ond cirkel med andra ord.
Om vi undantar Malmö FF:s genomklappning mot uppstickaren FC Thun 2005 och IFK Göteborgs oflyt med domsluten mot Basel 2008 så är det Djurgården som varit närmast Champions League då man fick en kort och intensiv framgångsperiod under första halvan av 00-talet. För att nå Europa på allvar måste troligtvis en sådan period uppstå igen för något lag.

Den positiva biten ligger mer i känslovärderingar och en sorts äldre tids känsla av att allt är möjligt. När även den lilla klubben känner att det finns chanser höjs också intresset för dem och känslan av att även de kan nå respektabla placeringar eller till och med Europaspel om allt stämmer. Avsaknad av någon suverän elit betyder också att nästan alla kan våga drömma om SM-guld, en optimistisk anda som i nuläget inte direkt går att finna i några av de högsta europeiska serierna (att någon annan än Bayern München eller Dortmund skulle vinna Bundesliga är till exempel ganska otänkbart just nu).

Sammanfattningsvis vinner vi i spänning med en liga som inte avgörs med tio omgångar kvar, men tappar internationellt. Det är inget nytt, men det är ett faktum värt att fortsätta konstatera och debattera.

Från de första två omgångarna har alla lag (om vi undantar Helsingborg och Djurgården som ju fortfarande har den avbrutna matchen under utredning) visat tendenser på att det inte heller i år går att sia om hur det ska gå. Malmö inledde med att spela mycket osäkert mot nykomlingen Falkenberg för att sedan möta ett inledningsvis håglöst IFK Göteborg, två matchinsatser som gör det svårt att riktigt veta var Malmö de står, trots de båda trepoängare man fick med sig. IFK Göteborg å sin sida gjorde ett riktigt bra jobb mot AIK i premiären, men klappade som sagt ihop i början mot Malmö och återhämtade sig sedan inte riktigt. AIK var bedrövliga mot IFK Göteborg i sin första match och tog sedan en mycket knapp seger mot bottentippade Gefle i andra omgången.

Efter omgång ett och två står endast Malmö FF och nykomlingen Örebro på fulla 6 poäng, övriga lag har 0 till 4 poäng. Det enda man egentligen kan försöka avläsa av detta, förutom att alla slår alla, är att Malmö kan ha en god chans på guld när de kan spela relativt medelmåttigt och ändå få med sig trepoängare.

Att lägga bets i Allsvenskan är som att dra en lott ur tombolan: Vi gör det och hoppas på att handen gör rätt just denna gång. För det går inte att lita på vare sig lagen i allsvenskan eller fru Fortuna i tombolan. Nerven för att spela försvinner aldrig, men man ska inte förvänta sig att lagen tar sina enkla vinster eller förlorar när de borde förlora. Kanske är det dock också just detta som kittlar oss lite extra – en allsvenska där alla kan vinna, både lagen och de som tippar.