KRÖNIKA: En ohämmad hyllning till Ivan Turina

Av någon anledning känns det aningen tabubelagt att prata om någons död i det här landet. Sånt gör man bara inte, någon kan ju faktiskt ta illa upp, lyder buskapet. Men när det kommer till idrottsmän och deras bortgångar blir det plötsligt annorlunda. Kanske är det för att just dessa atleter känns mer eller mindre odödliga från vår plats på läktaren. Som att de är ämnade att syssla med sporten och ingenting annat. Kanske är det också därför vi slås så hårt av att påminnas om att så inte alls är fallet.

Det var för ungefär nio timmar sedan som beskedet nådde mig. Ivan Turina är död. Denna ordföljd kändes obegriplig till en början, och jag tvingades läsa om både en och två gånger för att försäkra mig om att jag såg rätt. Ivan Turina – en av ligans bästa målvakter och en frontfigur och förebild inom AIK, men också för fotbollen i allmänhet – finns inte längre. Från närmare ingenstans har hans liv tagits ifrån honom, och han har tagits ifrån oss fotbollsfanatiker och medmänniskor.
  Men dessa dagar hamnar vår älskade fotboll i skymundan. Även om kroaten var en lojal och stabil målvakt var han något ännu mer åtråvärt och smärtsamt för situationen. Han var småbarnsfar och väntade på ännu ett nytillskott i familjen. Ett kommande barn som endast kommer få höra historierna om sin pappa, utan att få chansen att höra hans röst. Den tanken gör ondast av alla denna tragiska torsdag.

Mitt lag är Djurgården. Men sluta inte läs bara för det, kära bröder och systrar. Ert hjärta kanske vetter mot en annan klubb, ni kanske hatar min. Men kan vi snälla, åtminstone för en dag, sudda bort emblemen från våra matchtröjor och fokusera på vad som finns där under. Kan vi snälla gå samman som en stor familj till att minnas och hylla Ivan Turina, för det han gjorde och för den han var. Och sen, kan vi snälla göra det igen.
  Jag vet att vi har gjort det idag och att vi kan fortsätta med det ett bra tag till. Det är lite det som är det fantastiska och unika med idrott. Den avsky som det i vissa fall kan skapa står sig underlägsen den kärlek och gemenskap som plockas fram vid dessa dystra skeenden. Bland denna sorg och tomhet som har uppstått idag sticker den sammanhållningen fram som en vass nål genom en duk, starkare än allt annat tillsammans. Det är den nålen som får oss att orka, att ta oss igenom ännu en tragisk bortgång och att gå vidare. Misstolka mig inte, att gå vidare är inte samma sak som att glömma. Att glömma den till ytan solsprakande torsdagen den 2:a maj 2013, med dess dystra innehåll, kommer vi aldrig göra. Jag vet att jag inte kommer det i alla fall.

Det har inte ens gått en dag sedan vi skakades av den dåliga och smått chockerande nyheten. Därför finner vi bara sorg inom oss just nu. Men med tidens gång kommer många av oss leta en syndabock. Han var ju bara 32 år, någon måste ha sett det komma? Hur kan han inte ha stoppats från idrottandet tidigare? Varför hände det just honom av alla personer?
  Men dessa frågor ska inte ägnas några svar idag. Inte ens några tankar. Idag ska vi bara minnas, titta tillbaka och glädjas åt att vi alla fick ta del av Ivan Turina, både som person och fotbollsmålvakt. Jag är övertygad om att han tänker samma sak om oss.