Memoar till Söderstadion

Hemmet, den plats du aldrig kommer ifrån, hur hårt du än förmår dig att slita. Oavsett var du flyttar eller var du bor så kommer det alltid bara finnas en plats du pekar ut åt dina barn och säger ”Här är jag uppvuxen, detta var mitt hem”.
För mig är detta Söderstadion. Det nerpissade, rökluktande, öldränkta skithåla som det ändå är – där känner jag mig som mest hemma. Antar att jag förälskade mig i botten av den äckligaste askkoppen, och avnjuter varenda millimeter av den. Detta är min memoar, till minne av mitt hem – Söderstadion.

Fråga mig inte vilken säsong detta utspelade sig under, men jag minns att vi mötte Göteborg, hemma på Söderstadion. Detta var flera år innan jag fick upp ögonen för fotbollens verkliga charm, utan gick mest för att vara artig mot min moster, som just till den matchen hade lyckats fixat gratisplåtar via jobbet. Hon är för i övrigt Gnagare, vilket förvånar mig något enormt än idag, att hon bjöd mig på Bajen. Visst jag ”hejade” väl på Söderbröderna då med, men det var bara för att min kära, men ack så välvuxna kamrat, hade hotat mig till livet om jag valde annat. Hur som helst, denna gång var hennes ”nya” kille Fredrik, med oss. Nu ska jag inte haka upp mig för mycket på biroller i denna historia, men kort och gott är han göteborgare, och än idag slåss vi om att få deras lilla dotter att heja på våra respektive lag. Jaja, nog om honom nu… 
Jag skulle inte påstå mig ha varit något större ”expert” vid den tidsepoken av mitt liv. Den enda spelare jag egentligen kände igen på planen var Niclas Alexandersson, men det var bara för att han lirade för blågult just då. Matchen i sig minns jag heller inte så mycket av. Bajen vann med 3-1, men jag hade svårt att glädjas åt dessa 3 poäng, eftersom Fredrik såg så besviken ut.
Jag skulle heller inte påstå att matchen i sig var någon milstolpe i mitt liv som Bajare, kanske var den mer symbolisk – trots att den grovt alkoholiserade man som satt framför oss antagligen var det som satte de djupaste spåren i mitt unga sinne.
Detta var min första Bajenmatch.

Varför kom jag nu tillbaka till detta a-lagarfyllda, nerpissade och ölluktande ställe, där 90% (inget överskattat värde) av alla vuxna dessutom rökte? – Det får ni helt enkelt fråga någon annan om. Men rätt som det var stod jag där med säsongskortet i handen, bara ett par år senare. Sedan dess har Bajen alltid funnits där för mig. Det blev som en cool outfit till min rebelliska Green Street Hooligan-inspirerade, yngre tonårsperiod. När jag sprang runt med rakat huvud, en svart Adidas zip-jacka och kände mig hur farlig som helst. Söderstadion var även där när jag för första gången blev dumpad, och skriket från klacken fick mig på något vis på bättre humör. Det var som om allt testosteron bara sprutade ut genom öronen på mig, och fortsätter droppa än idag.

Jag vet egentligen inte vad jag ville komma till med detta, antagligen att inte glömma sitt ursprung. För nu när sista säsongen på Söderstadion inleds, och vi sedan lämnar denna arena för en större, lyxigare sådan – kliv inte runt och tro att du blivit bättre för det. Du är ingen överklassig Gårdare med högre ambitioner än Bendtner. Du är enbart en enkel, en ack så underbar, varm och kärlekfull söderbroder. För när det riktiga Söderstadion rivs, så är det upp till oss fans att bära andan med oss. – Vi bemöter och älskar det alla andra flyr.

”Aldrig ska jag glömma dig. Du är mitt liv, den jag mest älskar. Aldrig ska jag glömma dig, jag har sen liten haft dig i hjärtat.”

Christian Sundqvist