KRÖNIKA: Inte den fotbollen jag förälskade mig i
  • Error, no group ID set! Check your syntax!

KRÖNIKA: Inte den fotbollen jag förälskade mig i

KRÖNIKA: Inte den fotbollen jag förälskade mig i

KRÖNIKA- Inte den fotbollen jag förälskade mig i

Domaren blåser i sin pipa. Arsenal har besegrat den kaxige lillebrodern Tottenham med 2-0 hemma på ett fullsatt Emirates Stadium. Man tänker att nu är det fest och firande, först på arenan och sen vidare ut på Londons gator. Men riktigt så kul ska vi ju inte ha det. Vi är ju i Premier League.

Arsenals spelare går runt på planen och tackar Spurs dito och klappar om varandra efter en väl genomförd match. Sedan det klyschiga “nedsänkt-blick-och-händerna-ovanför-huvudet-klappen” mot publiken. Publiken däremot är redan halvvägs ut ur arenan, likt en biopublik när eftertexterna börjar rulla, för matchen är ju slut. Här har vi väl inget kvar att hämta? Allting känns som en lamslagen och trygg 2-0-seger mot West Bromwich, och inte värsta rivalen. Och Tottenham-spelarna. De ser ju inte särskilt slagna ut. De ser mer ut som de är påväg ut till halvtidsvila med 1-1 i ryggen.

Inga känsloyttringar. Ingen vild glädje. Ingen total ilska och frustration. Var det denna fotbollen jag förälskade mig i?

De viktigaste matcherna

Senare samma dag väntade nästa huvudstads-derby, fast i Italien, Roma-Lazio. Roma vinner över sina antagonister med 2-1 på ett mäktigt Stadio Olimpico. Arenan fullkomligt exploderar av glädjeyttringar! En man i Roma-tröja gråter och lyfter sin son i skyn likt Lejonkungen. På plan ser man Roma-mittfältaren Radja Nainggolan som inte vill sluta springa, fastän matchen är slut. Han vrålar och slår sig för bröstet. Slaget är vunnet. Staden är deras. Man ser Lazio-spelare stappla av planen, en efter en, helt förkrossade. De är ett slaget gäng. En förlust som tar extra hårt, på spelare, ledning och framförallt supportrar. Det är dessa matcherna de ringar in i kalendern. De matcherna de helst vill vinna. De matcherna som man, vid seger, kan leva på en höst. De matcherna som man, vid förlust, grämer sig över en hel säsong. Var det denna fotbollen jag förälskade mig i?

KRÖNIKA- Inte den fotbollen jag förälskade mig i

Andra ligor går för tre poäng

Vi sparkar till tidsmaskinen lite och hoppar fram en helg. På lördagskvällen väntade stormöte mellan Liverpool och Chelsea, som båda är på jakt efter en guldstrid. Höga förväntningar på en bra och härlig tillställning.

Vad fick vi? Två lag som efter matchen känner sig nöjda och glada över ett 1-1-resultat. “Ja, vi förlorade inte iallafall.” Supportrar för de bägge lagen som gärna poängterar glatt att förlustkolumnen lämnades oberörd efter en toppmatch, istället för att gräma sig över att vinstkolumnen var lika intakt.

Kvällen efter möter utmanaren i den spanska ligan Valencia serieledande Barcelona på ett kokande Mestalla. En svängig och tempofylld kamp som hade det mesta att erbjuda. Även där slutar matchen 1-1. Valencia, som från ingenstans slagit sig fram i år och ligger på en andraplats, är allt annat än nöjda över det resultatet. Man må ha fått med sig en poäng, men framförallt tappade man två poäng. Barcelona, som iochmed kryss fortfarande behåller avståndet ner till övriga lag, är missnöjda. De kom till Valencia för att hämta tre, inte ett, poäng.

KRÖNIKA- Inte den fotbollen jag förälskade mig i

Bakåtsträvande tränare

Jag tycker att Premier League överhuvudtaget spelar sarg ut. Man gör oftast 1-0 sen nöjer sig där. Någon gång kan chansartat försvarsspel hos ett kvitteringsjagande motstånd leda till fler mål. Men det är sällan toppmötena slutar i över två gjorda mål. Jag förstår att den oerhört duktiga Ola Wenström på Viasat bara gör sitt jobb när han uppar helgens “stormöte” mellan Sam Allardyce och Tony Pulis mannar. Vilka lag det nu är denna säsongen… Men lag som West Bromwich och Crystal Palace kör för mycket säkert kort när man tar in dessa bakåtsträvande tränare år efter år och kör sitt enkla spelsätt med sex mittbackar och en snabb forward som nycklar. Med den budgeten Premier League-lagen har borde alla 20 lag i ligan kunna bygga sitt eget spel och ha en långsiktig plan för hur de ska kunna utmana om eventuella Europa-platser, istället för att “Äe vi tar Allardyce så räddar vi kontraktet åtminstone, så får vi se vad som händer nästa år.” Var det denna fotbollen jag förälskade mig i?

Samma ramsor från alla supportrar

Om vi går tillbaka till publiken så känns det oerhört traditionellt och grått. Visst, det kan vara något positivt att behålla traditioner i fotbollsländer, men känslan Premier League-arenorna utbringar är allt annat än positivt. Det är istället känslolöst, enkelt och, även där, väldigt mycket sarg ut. Gå på valfri ligamatch och du ser samma stämning, mer eller mindre, och hör exakt samma ramsor. Gud förbjude tifon, flaggor och ståplats. “Här sitter vi fint ner och sjunger de ramsor vi blivit tilldelade.”

Det var inte denna fotbollen jag, som liten grabb, förälskade mig i.

KRÖNIKA- Inte den fotbollen jag förälskade mig i

You must be logged in to post a comment Login

Leave a Reply