Landskrona borta: Jag vet inte ens…

Jag vet inte ens om det är värt att skriva någonting om denna katastrof. Delvis för att jag inte känner något värde i det hela, men delvis för att jag stängde av skiten efter knappt tio sekunder. Så jag är egentligen inte rätt person att bedöma lagets prestation, mer än utifrån ”analysen” som jag drog från det slutgiltiga resultatet. Dagens inlägg lär bli kort – kort och jävligt bittert. ”Nästa år blir vår säsong”, jag är trött på att behöva tänka så varje år – denna propaganda som jag ständigt behövt intala mig själv i hopp om en gnutta ljus inför en mörk framtid kommer nog aldrig bli sanning. Mitt huvud är redo, det har det varit i flera års tid – varför kan inte verkligenheten, de överbetalda divor som lullar runt på en fotbollsplan en gång i veckan, bli detsamma. Puh, ursäkta min franska, men det där behövde få pysa ut.

Nu har vi nått den delen av blogginlägget då jag klagar på matchen, då jag berättar om hur mycket det sved vid motståndarnas alla mål, då jag återupprepar precis samma sak som jag gjorde en vecka tidigare. Det har blivit som en ond spiral. Igår valde jag Manchester United före Hammarbymatchen, så jag missade den första halvtimmen. När jag sedan bytte kanal för att se ställningen stod det 3-1 till Landskrona. Då nickade jag, reste mig upp ur soffan och stängde av min TV. Varför skulle jag lägga en timme av mitt liv på ännu mer lidande? Det vore ju ren och skär idioti.

Någonstans var jag inte ens förvånad. Det är ju Hammarby – samma nygamla Hammarby som alltid förlorar. När en polare sedan ringde upp mig för att håna mig reagerade jag inte ens. Jag bara instämde i hans kritik och konstaterade att mitt lag faktiskt är sämre än Brommapojkarna – det fanns liksom inget argument emot.

Jag har inte koll på när nästa match är, jag är helt pumpad. Hoppas ni som går får det trevligt hur som helst.

Christian Sundqvist