Varberg hemma – ett romantiskt farväl i tusen bitar

På något vis känns det hela overkligt. Det går liksom inte att förstå sig på. Tidigare idag så satte jag mig för den sista gången i mitt liv på den buss som i ur och skur tagit mig in till Söderstadion. Med skyfallande regn i duschliknande proportioner var det sedan min tur att för den sista gången i mitt liv ta steget ut ur den. Som vanligt såg jag till att kliva direkt in i värmen, där jag efter någon minut mötte upp mitt vanliga sällskap och gemensamt promenerade vi de sista hundra meterna till arenan. Allt detta för en sista gång.

I samma ögonblick som domaren blåste igång matchen spräcktes min lilla tankebubbla och jag insåg helt plötsligt var jag faktiskt befann mig. Som med ett trollslag förvandlades domaren till ett könsorgan och motståndarna blev ett gäng bönder – allt var som vanligt, så idylliskt men samtidigt dess raka motsats.
Spelet kom faktiskt igång rätt bra i början och uppe på östra ståplats stod jag tillsammans med mina Bajenpolare (tackar Café Bärs så innerligt för den klang de har lyckats skapa i det ordet) och diskuterade Monday James oslagbarhet i luftrummet. Men även den bubblan skulle sedan spräckas, då det mänskligt stora könsorganet visade just denne man av planen.

Med en redan färdigskuren och ingraverad gravsten stod jag och beskådade det som jag förutspådde bli en utklassning utan dess like, för Varbergs del. Men rätt som det var kände jag en arm om min axel och hörde skrik runt om i arenan. Jag såg Schuler och Sundin löpa ut mot hörnflaggan med händerna i luften och 1-0 var nu ett faktum. Tidigt in i den andra lyckades även Kennedy knorra in en elegant frispark till 2-0 och jag kunde inte förstå mig på hur detta kunde ha gått till. En man mindre, men tvåmålsledning. Nu vänder det. Nu blir det Allsvenskan. Men då skedde det ofattbara.

På tre ynka minuter kom två tunga mål som ändrade matchbilden helt och hållet. Stämningen gick från topp till botten och nu stod vi där igen, som den medelmåttiga Superettanklubb vi är. Detta är så som dagens Hammarby fungerar. Trots att publiksnittet på Söderstadion just nu är sjätte bäst i Sverige, dryga 1500 åskådare över Djurgårdens, så kan laget fortfarande inte leverera på en godkänd nivå. Herre Kennedy.

Detta var mitt livs sista match på Söderstadion. En match och framför allt en historia som förtjänade ett betydligt bättre slut. Men vem vet, kanske en nystart är just det som behövs. Bara lämna det gamla och blicka framåt. Men nu lovar jag er att detta blir sista gången ni hör mig säga det: Tack Söderstadion.

Christian Sundqvist

Tänkte bara tillägga att jag tänkte dra igång något av ett litet projekt innan jag sticker till Kina. Jag tänkte att ni, likt jag gjorde senast, berättar ett minne från er tid på Söderstadion. Det behöver inte nödvändigtvis vara ert första, men bara någon härlig historia ni vill dela med andra bajare. Ni kan skicka era berättelser till Silly Season Sveriges Facebooksida, i ett PM, med rubriken ”Mitt Söderstadion”, så ska jag nog kunna slänga ihop något fint! Vi sätter en deadline till den 17:e, klockan 23:59. Lycka till och forza Bajen! 🙂

You must be logged in to post a comment Login

Leave a Reply

bet365
bet365