Den åttonde november 2009…

2009 var året då det mesta gick åt helvete. Djurgården tampades hopplöst i botten och var i princip klara för Superettan när Allsvenskan steg in i sitt slutskede, men lyckades på något vänster ta samman de sista krafterna och avancera uppåt en placering och peta ner Örgryte under kvalsträcket efter vinster i de tre sista matcherna. Från ingenstans kom flytet som saknats under hela året. Allt var så overkligt som det kunde vara.

Assyriska, med en riktigt bra säsong i ryggen, väntade i kvalet. Den inledande matchen spelades på Södertälje fotbollsarena och slutade 2-0 Södertälje-laget, vilket också ska sägas var i grov underkant. Totalt förnedrade var man. Verkligheten förnedrade Djurgården.

Den åttonde november 2009 blev jag bjuden av brorsan att hänga med på match. Min första fotbollsmatch, någonsin. Och inte vilken match som helst. Djurgårdens IF mot Assyriska FF. Vi åkte iväg och kom fram till arenan kvarten före avspark. Runtomkring hängde huvuden så djupt att man inte kunde se dem i ögonen. Några hojtade med svordomar och hård kritik mot allt och alla. Få stack in med hoppfulla kommentarer för att inbilla sig själva att möjligheten att vinna faktiskt existerade.

När matchstart närmade sig satte också sången igång. Att stödja DIF var viktigare än någonsin trots att få trodde på vändning, det förstod jag också. I fyrtiofem minuter stod vi och försökte mana på hemmalaget, men när domaren blåste av för pausvila stod det 0-0. Då var det kört, det visste alla. Verkligheten förnedrade Djurgården.

Inför andra halvlek hade enstaka åskådare lämnat sina platser och tagit på sig rockarna och börjat vandra hemåt – ett val de sent skulle glömma. Sju minuter in i andra, Jan Tauer, i misstänkt offsideposition, trycker till med vänsterdojan och reducerar. Det skapas en explosionsvåg av glädje och hopp på läktaren.

I den 60:e minuten, Christer Youssef stänker dit bollen efter en flipperkule-situation i straffområdet. Vågen av glädje var ännu mer explosionsartad denna gång. Skulle vi trotsa oddsen? IGEN?! Det blev inga fler mål i den andra halvleken och ödesmatchen gick till en förlängning där pressen från Blåränderna var påtaglig och hård. Och i slutskedet, med bara med minuter kvar skulle det ge utdelning. Haginge (vad hade vi för ett j*vla lag egentligen?) slog en höjdboll mot Mattias Jonson som skarvnickade in trean och avgörandet. Djurgården förnedrade verkligheten.

Det var utan tvekan det något av det största jag varit med om i hela mitt liv. Planstormningen, känslan av att motbevisa alla kritiker, känslan av att slåss ur underläge och vinna. Djurgårdsfamiljen, på läktaren, på planen, vid bänken var alla en bidragande orsak till den helt oförklarliga vändningen.

Den åttonde november 2009 blev jag något mer än en soffsupporter. Jag blev på riktigt en del av en ny familj. Djurgårdsfamiljen.

Emil Jakobsson
Favoritlag:  Djurgården
Favoritspelare: Joona Toivio, Jan Tauer och Arshavin

You must be logged in to post a comment Login

Leave a Reply