Världens känsligaste match

Under måndagen skulle AIK ta emot IFK Göteborg i vad som var den första matchen utan Ivan Turina, som mycket tragisk avled i torsdags. Inramningen var bland det vackraste jag någonsin har sett, och hyllningarna till den kroatiske målvakten var klockrena. De tiotusentals rosor som lades bakom målet närmst Norra Stå, den jättelika tröjan med nummer 27 som bars in till mittcirkeln, spelstoppet i den 27:e minuten, det mäktiga tifot föreställande Turina, allt var så känslomässigt gripande. Det mäktigaste av allt var dock den tysta minuten. Visste inte att en tystnad kunde vara så öronbedåvande, man kunde inte riktigt tänka klart. Det var också mycket vackert att samtliga spelare stod framför hyllningstifot i ett led med varannan AIK-spelare och varannan Göteborg-spelare, en mycket fin gest. Nä fyfan vad blödig man kan vara trots allt…

Om vi ska ta en titt på matchen var det en resa mellan fruktansvärt och fantastiskt. AIK får en straff i första halvlek och hela Friends Arena är knäpptyst. Henok Goitom kliver fram, fintar, placerar den väl, men en superräddning från John Alvbåge ser till att allting känns så oerhört tungt för alla oss Gnagare. Jag tänkte en enda tanke, och det var: där försvann vår chans. Men vi skulle få en chans till. På den efterföljande hörnan blir det en ny straff, och Daniel Majstorovic kliver fram bestämt för att ta den. Självförtroendet betydde bara en sak: nu jävlar blir det mål. Han rusar fram och bombar den – i undersidan av ribban. Då susade ett dovt för i helvete genom hela nationalarenan och man kunde nästan bara konstatera att det inte var vår dag, vi skulle inte ha kraften att vinna för Turina. Man kunde lägga ännu mer vikt i påståendet då Blåvitt fick en straff – och satte den. 1-0 var ett faktum och våra huvuden hängde så lågt, så lågt.

Sedan var det som att Turina sparkade oss i rumporna ända från himlen och vi började jobba som aldrig förr – och det skulle få utdelning. Martin Mutumba lurar bort sin back elegant, slår den snett inåt bakåt perfekt till Kennedy Igboananike. Nej, det blev ingen cykelspark, men det blev en fullträff och glädjen var ännu större. Vi var på rätt väg att hylla vår Ivan, och vi skulle tåga vidare.

Inledningsvis i andra halvlek hade vi allt, vilket nästan är en underdrift. Göteborg fick aldrig möjlighet att anfalla, då Celso Borges dominerade mittfältet totalt. Sedan får AIK sin stora chans att fullborda vändningen genom Nabil Bahoui, som slår in bollen, men lite för långt – såg det ut som. När man som minst anade det kom, jo just det, Borges fram och slänger sig för kung och fosterland och smäller in bollen i mål med ett stenhårt vänsterskott. Vändningen var ett faktum, och Friends Arena kokade av glädje.

Det var inte slut där. När Blåvitt hade börjat äta sig tillbaka in i matchen kom avgörandet. Mutumba kommer en-mot-en med Mattias Bjärsmyr, men situationen var lätt som en plätt för kungen av Rinkeby. Han slår till bollen stenhårt och får till en ”bananskruv” som ställer Alvbåge totalt som, trots touch på bollen, inte kunde rädda.

Scenerna därefter sade allt. Det var ren och skär glädje. Glädje för att man spelade ut Allsvenskans formstarkaste lag. Glädje för att man äntligen har vind i seglen. Glädje för att man vann för första gången på Friends Arena. Men framförallt var det glädjen för att man gjort det här för Ivans skull, att man inte vek ned sig utan att man kunde hylla honom på det allra bästa sättet. Jag tror nästan att till och med motståndarna kunde unna AIK vinsten efter att man såg den lycka som fanns där.  

Jag har aldrig varit så stolt över att vara AIK:are än vad jag är just nu. Trots att den största spelaren avlider, trots att man sumpar två straffar, trots att man hamnar i underläge lyckas man någonstans gå ihop som ett med publiken och spela ut Göteborg fullständigt. De var elva spelare – vi var 25 000.  

Framåt stolta AIK

Hektor Säll

You must be logged in to post a comment Login

Leave a Reply