IFK Göteborg – Real Göteborg blev ett fiasko

IFK Göteborg, Änglarna, Blåvitt, Mesta Mästarna. Laget som storsatsade inför säsongen.
Storsatsningen gjordes under försäsongen och IFK Göteborg hade näst intill fullsatt på alla träningsmatcher. Intresset kring den Blåvita truppen med Mikael Stahre som tränare i spetsen var stort. Nordin Gerzic, Daniel Sobralense, Kjetil Waehler, Pontus Farnerud var några av de som värvats.
Jag var själv nästan övertygad om att det skulle bli guld för de blåvita mannarna. Försäsongen var lovande, truppen var fylld med bra och välkända namn. Det mesta pekade mot att Blåvitt skulle ta SM-guld nummer 19. Med facit i hand vet vi att det inte blev så. Göteborgslaget slutade på den nu mer vanliga platsen 7 i tabellen. Detta för tredje året i rad.

Efter försäsongen kom den riktiga säsongen, den Allsvenska säsongen. IFK spelade första matchen i Södertälje, borta mot Syrianska. Över 1000 Blåvita supportrar hade åkt den sju timmar långa resan för att komma dit. Det började bra dessutom. Bara efter 17 minuter satte nyförvärvet Daniel Sorbralense 0-1 och det såg ut att bli en enkel seger. I andra halvlek vände det dock och efter misstag från Erik Lund slutade matchen 2-1 till hemmalaget. Inga poäng till IFK Göteborg där alltså.

Andra matchen skulle Blåvitt ta revansch och det var IFK Norrköping som stod för motstånder inför över 15 000 hemma på Gamla Ullevi. Änglarna pressade och hade många bra lägen i första halvlek, men det stod 0-0 i paus. I andra halvlek satte dock Hysén 1-0 och känslan var att segern skulle vara bärgad. Dock hände samma sak som mot Syrianska, två mål släpptes in och det blev en till 1-2-förlust.

Sen kom en bättre tid för IFK Göteborg. Först kvitterade man i sista minuten borta mot AIK på Råsunda och matchen slutade 1-1, lagets första poäng. I den följande matchen hemma mot Örebro blev IFK blåsta på segermålet. Det var i slutminuterna som de satte 3-2 men domaren vinkade bort målet för offside, trots att spelaren som gjorde målet var ca 2 meter onside. Det var andra gången IFK fick domslut emot sig den säsongen. Något som gjorde supportrarna ännu argare.

Efter de två inledande poängen kom dock tre segrar för Blåvitt. Häcken, Åtvidaberg och GIF Sundsvall besegrades. 6-2 blev målskillnaden i de matcherna. Efter att den dåliga inledningen börjar hämtas upp skulle man åka till Borås och spela mot Elfsborg, Elfsborg som då tagit samtliga poäng hemma på konstgräset på Borås Arena. Precis som för resten av gästerna där blev det förlust 1-0 till Elfsborg, de kommande Svenska mästarna.

Efter nederlaget mot Elfsborg kom 4 raka oavgjorda matcher följt av ett EM-uppehåll. IFK hade då skrapat ihop 15 poäng på 12 matcher. Långt ifrån godkänt för ett lag med ett uttalat mål att komma topp 3. Många fans var besvikna och en del började helt ge upp hoppet om guld.

Under EM fick de Blåvita supportrarna inte heller gotta sig i särskilt mycket framgång, men det fanns hopp om en nytändning efter EM.
Alla trodde dock inte på det. En vän till mig slog vad med mig: Tog IFK en vinst under de 5 inledande matcherna skulle han kyssa mina fötter. Så säker var han på att Blåvitt skulle fortsätta lika dåligt. Jag däremot skulle hoppa fallskärm om de inte tog någon vinst.
Det började inte bra för mig. Under de 4 första matcherna förlorade IFK 2 och spelade 2 oavgjort. Det som sved mest var 5-0-förlusten borta mot Gefle. Jag började frukta att jag skulle förlora vadet, men i den sista av de 5 matcherna tog faktiskt IFK Göteborg 3 poäng hemma mot Syrianska efter en 1-0-vinst.

Vid denna tidpunkt började många bli oroliga. IFK kröp närmre och närmre kvalplats och det såg inte alls lovande ut. När det såg som allra mörkast ut kom ytterligare poängtapp och förluster. Då kom Mattias Bjärsmyr tillbaka till Blåvitt efter några år utomlands och klubben fick en nytändning.

Det började med att man på kort tid hämtade upp 3-0 till 3-3 borta mot Sundsvall. Sista målskytt där var just Mattias Bjärsmyr. Den följande matchen slog man guldjagande Elfsborg hemma med 2-1. Då hade Hysén uttalat sig om klubbens tabelläge och sagt att guldet för deras egen del kanske var kört, men målet nu var att förstöra för så många guldjagande lag som möjligt. Gapet ner till kvalplatsen blev nu större och större och lite stabilitet började komma. Dock blev det bara 0-0 hemma i derbyt mot GAIS. En match som på många sätt visade IFK:s säsong dittills. Innan match hade klacken ett stort tifo med texten” Vår himmel är ert helvete”, derbyt kallades för ”Sista Derbyt” eftersom GAIS var på väg ner i Superettan. Det blev som sagt bara 0-0 och många var besvikna.

Bättre blev det inte när man matchen efter släppte in 1-0 borta mot Malmö redan i den första minuten. Det var en liten tapper skara IFK:are som tagit sig till Swedbank Arena den kvällen. Det såg inte bra ut och det guldjagande MFF hade inte förlorat hemma på hela säsongen. Dessutom hade de inför den matchen bara släppt in 2 mål hemma i Malmö. Dock vände det i andra halvlek, för IFK hade inte spelat dåligt. Tvärt om såg det mycket bra ut för att vara borta mot ett lag på guldjakt.
I andra halvlek vände det också. Hysén kom fri efter en nickskarv på det blöta gräset och han kunde snyggt lägga in 1-1 för Blåvitt. Bortasektionen som sjungit hela matchen men inte hörts på Malmöarenan med 15 000 var nu de som lät mest av alla. Nu ville såklart båda lagen vinna och i den 85:e minuten fick Malmö ett farligt frispearksläge. Men, de missade. Istället blev IFK tilldömda en frispark två minuter senare. Nordin Gerzic som blivit inbytt bara minuter tidigare slog frisparken. Den tog i stolpen, ett suck gick bland IFK:arna, men bollen studsade på en MFF-back till Hannes Stiller som slog in bollen i helt öppet mål. Det blev en galen stämning i bortasektionen. Efter en säsong som varit fylld av besvikelse efter besvikelse fick man något att vara stolt över. Malmö som tagit ledningen i Maratontabellen slog man med 1-2 borta efter ett segermål i slutminuterna. Det är i alla fall det jag kommer minnas mest från denna fiaskosäsong.

De kommande fem matcherna tog man 4 poäng, men den Allsvenska platsen var säkrad. Dock spelade IFK så dåligt i matcherna mot Örebro och Helsingborg att många började ropa efter Stahre och Milds avgång. Det blev inte bättre när det bara dagar innan sista matchen kom fram att det skulle bli Selakovics sista match i Blåvitt. Det var dock inte självvalt, utan han skulle inte få sitt kontrakt förlängt, något som kom som ett överraskande besked. Han må inte ha varit jättebra under 2012, men han har spelat i klubben i 8 säsonger. Får man då reda på att ens kontrakt inte ska förlängas en vecka innan sista matchen, utan att ha hört något under hela säsongen om det, då förstår man att många supportrar ilskande till rejält då.

I ”Sellas” sista match stod Djurgården för motståndet hemma på Gamla Ullevi. Selakovic tackades innan match. Han kom in med sina barn i händerna när ”Snart Skiner Poseidon” dånade ut i högtalarna och de drygt 6000 på plats stämde in. Sella fick dessutom bli matchhjälte i sin sista match. Det var i slutet på första halvlek som han tog en frispark strax utanför straffområdet och snyggt satte 1-0. Matchen spelades av och på stopptid byttes Selakovic ut och fick ta emot publiken hyllningar, något som fortsatte efter matchen. Matchen var slut, Selakovics tid i Blåvitt var slut och sist men inte minst: Fiaskosäsongen var slut.

 IFK Göteborg har en bra trupp. Det finns lite olika förklaringar till varför det inte gick så bra 2012. En av förklaringarna är att det är svårt att få ett hopspelat lag med så många nya spelare. Jag tycker att Stahre ska få ett år till. Det är svårt att få ett helt nytt lag med spelare som inte alla känner varandra att fungera. Sen tycker jag man bör kolla på styrelsen och de som sitter där. Att komma 7:a tre år i rad är inte godkänt. Nu efter säsongen har Seppo Vaihela lämnat sin post som klubbdirektör och Kent Olsson meddelade att han inte kommer ställa upp för omval som ordförande i klubben. Många supportrar ropar nu efter att Mild ska göra samma sak.
Hur som helst behövs förändring. Om det blir en ytterligare en satsning inför nästa säsong får vi se. Vad jag vet är att IFK måste prestera bättre, annars kommer det bli ännu större missnöjdhet hos supportrarna.

I en skala från ett till fem skulle jag vilja betygsätta IFK Göteborgs säsong med en 2:a. Med den truppen ska man komma topp 3.

Viktor Åberg

You must be logged in to post a comment Login

Leave a Reply