Söndagskrönikören: Stokie-taka

Engelsk fotbolls största förlust inför säsongen klassas av väldigt många som Sir Alex Fergusons avgång från Manchester United. Självklart instämmer jag, jag är inte dum – men det är inte allt. I mina ögon är det en ytterst begränsad skara Premier League-klubbar som faktiskt håller sig till att spela engelsk fotboll, hur konstigt det än låter. Det lag jag framför allt kopplar detta till är Stoke City, och en väldigt bidragande orsak till detta väljer jag att tacka klubbens, numera före detta, manager Tony Pulis för. I sin turistkeps och träningsoverall, från sidlinjen av Britannia Stadium, har han på egen hand format Rugby-Stoke och brunkfotbollen.  Han fick den sanna engelska fotbollen att leva vidare – men nu är han borta – ersätt av ytterligare en modernist.

I samband med en inspelning av Silly Season Sveriges Englandspodd, lyckades min ärade kollega Kristoffer Kärvegård, med bedriften att inom loppet av tio sekunder, klämma in orden ”Stoke” och ”tiki-taka”. Även om jag självklart förstod att han inte kopplade ihop dessa två, utan att det enbart var en tillfällighet att ordföljden blev som den blev, så fick det mig att skratta till en aning. Att bara ens leka med de orden så tätt inpå varandra såg jag som skrattretande, men rätt som det var började jag tänka till. Jag tänkte så mycket att jag inte kunde sova, utan hela natten spenderade jag istället framför datorn, tittandes på repriser från Stoke-matcher. Dessutom läste jag krönikor och matchrapporter från diverse fansidor till klubben natten avslutades sedan med ett samtal till en engelsk vän som jag lärt känna via ett gammalt samarbetsprojekt i grundskolan. Han heter Jack och är född, uppvuxen och fortfarande bosatt i Stoke on Trent och hans passion för ”The Potters” går inte att missta.

– Förändring sker alltid när en ny manager kastas in i en klubb och Stoke är knappast något undantag – men det var också just därför vi anställde en ny. Visst, jag var lite orolig när Hughes kom in, men jag visste att om vi ville ta oss någon vart var vi tvungna att ändra på någonting och tyvärr var ”TP” (Tony Pulis) alldeles för konservativ.

Vi började allt mer glida in på hur spelet mer genuint sett har förändrats sedan Hughes tog över och jag tog upp Kärvegårds Stoke och tiki-taka-exempel. Jack, precis som jag, drog lite på smilbanden när han fick höra om det, men menade att det i grund och botten fortfarande är samma spel – även om det till ytan förändrats en aning.

– Jo visst, vi passar runt bollen mer; långbollarna på Britannia har blivit betydligt mycket färre. Men vi fortsätter ändå att göra mål från fasta situationer och något riktigt snyggt spelmål tror jag vi får vänta något halvår med att se. Vi tänker fortfarande för defensivt och frågan är om man kan härma Barcelona utan att gå framåt i banan? Antagligen kommer vi ändå bara glida tillbaka till vad vi gjorde innan.

– Jag ska erkänna, till en början var jag skeptisk mot Hughes. Crouch har inte alls fått spela fullt så mycket som förra säsongen och istället har man släppt fram Jones. Men det löste sig ändå, han har ju gjort en succé och gårdagens hattrick i ligacupen bekräftar det verkligen.

Så vart är Stoke på väg? Vart vill man nå? Varje gång jag och Jack pratar fotboll lyckas vi alltid, på ett eller ett annat sätt, glida in på klubbens säsong i Europa League – och dit vill man igen. Han beskriver ofta detta som något av en oförglömlig tid i sitt liv och han fortsätter att drömma om att klubben ska sträva sig uppåt. Dock vill han inte tappa greppet om klubben han älskar och skyndar heller långsamt med finess.

Så jag kanske vågar sova gott ändå? Kanske Jack har rätt; Hughes försöker ändra på en hel del, men det är trots allt nödvändigt för klubbens utveckling. Att stå kvar kommer aldrig att föra någon framåt. Men jag tror nog ändå inte att vi ska oroa oss i onödan för att Rugbyn på Britannia Stadium ska ha dött ut.  Trots allt, du kan ta brunket från Stoke, men aldrig Stoke från brunket.