Söndagskrönikören: Island – Sveriges mardrömsmotstånd

I den senaste upplagan av FIFA:s världsranking kunde vi, mitt i all landslagsfeber, med glädje konstatera att vårt avlånga land har klättrat hela sex(!) stycken placeringar på listan. Detta innebär att vi numera kommer att sedas vid en andraplats i gruppspelet. Motståndet, olikt tidigare, har därför bättre förutsättningar att bli betydligt enklare, då man numera istället kan få ställas mot lag så som Ungern eller Island.

Häromdagen såg jag en undersökning i Aftonbladet som visade att över sjuttio procent av de som deltog helst ville möta Island. De tänker antagligen: vad vet de om fotboll? De har väl knappast någon Zlatan i laget? Visst, det har man i så fall en poäng i, men det motstånd som hela Sverige hånskrattar åt ser jag som vår absolut värsta mardröm. Låt mig förklara varför.

Christians tre anledningar till att frukta isländsk motstånd:

1. Anfallet: Klobeinn Sigthorsson (AJAX), Alfred Finnbogason (Heerenveen) och Gunnar Heidar Thorvaldsson (Konyaspor).
Vi snackar ungdom – målfarlig sådan. Två av dessa tre spelare är under 24 års ålder och samtliga fullkomligt spottar ur sig mål. Thorvaldsson känner ni igen från Allsvenskan, så där har vi ett målfacit som jag inte ens behöver gå igenom. Sedan har de Sigthorsson; ordinarie i Ajax och håller ett fantastiskt snitt med ett mål varannan match. Avslutningsvis har de dessutom Alfred Finnbogason, som gör mål precis överallt. Tolv mål på sjutton matcher under sin halvsäsong i Helsingborg och succén följde med honom när han sedan stack till nederländska Heerenveen, där han på sina 35 matcher lyckats näta vid 30 tillfällen. Helt outstandig. Och skulle någon av dessa inte orka med spelet har man dessutom 22-årige Wolves-strikern Björn Bergmann Sigurdarson. Något som dock bör understrykas är att man ofta väljer att enbart använda sig av en ensam anfallare på topp, på grund av det starka mittfältet.

2. Mittfältet: Johann Berg Gudmundsson (AZ), Birkir Bjarnason (Sampdoria), Aron Gunnarsson (Cardiff), Emil Hallfredsson (Hellas Verona), Helgi Danielsson (Belenenses) och Gylfi Sigurdsson (Tottenham Hotspurs).
Konkurrensen är tuff på det isländska mittfältet och med en ensam anfallare på topp har man verkligen valt att lägga mycket fokus här. Laget jobbar upp och ner hela tiden och med spridda egenskaper hos samtliga spelare har man lyckats skapa en perfekt balans mellan unga hårdjobbare och rutinerad finess.
Under det gångna VM-kvalet har man för det mesta kört 4-2-3-1, där man oftast spelat den fysiske Birkir Bjarnason ute på ena kanten och den tekniske Johann Gudmundsson på den andra. Det centrala mittfältslåset består för det mesta utav ledargestalten Aron Gunnarsson och lagets store stjärna, Gylfi Sigurddson. Framför dessa brukar man dessutom peta in landsikonen Eidur Gudjohnsen, som med ett förflutet i bland annat Chelsea och Barcelona, bidrar med rutin och spelförståelse så som ingen annan.

3. Lasse Lagerbäck: Under sin tid som förbundskapten i Sverige missade han bara ett mästerskap. Tidigare sågades han för sitt tråkiga spel och sin förkärlek till defensiv fotboll, men efter vändningen från 1-4 till 4-4, borta mot Schweiz, är det nog få som kan slå honom på fingrarna för det. Det är en ny Lagerbäck som leder Island – en Lagerbäck med mer erfarenheter och med en helt ny bredd i sitt spelregister. Han är en kultfigur ute på ön och har folkets fulla stöd – aldrig har det gått så här bra för isländsk fotboll! Svenska folkets skratt pekar bara på dess okunskap. Lasse slutade för fyra år sedan och mycket har hänt sedan dess. Ha det i åtanke.

Christians två anledningar till att hålla sig lugn:

Förvaret: Kari Arnson (Rotherham United), Sölvi Ottesen (FC Köpenhamn), Ragnar Sigurdsson (FC Köpenhamn), Ari Freyr Skulason (GIF Sundsvall), Birkir Mar Sävarsson (Brann), Indridi Sigurdsson (Viking), Gretar Steinsson (Kayserispor).
Egentligen är det ett par stycken till, men helt ärligt talat blir det inte bättre än så här. Trots att anfallet och mittfältet är av klass så är inte defensiven ens i närheten av samma standard. 4-4-vändningen mot Schweiz var imponerande, men jag är trots allt inte förvånad att man släppte in fyra mål med det här laget. Landets målvakter är heller ingenting att hänga i granen – mestadels från den inhemska liga, vilket inte håller märkvärdigt mycket högre standard än Superettan, eller möjligtvis Division 1.

2. Även om Lagerbäck har VM-rutin kan man knappast säga detsamma om hans spelare. Sverige vet hur man tar sig till ett mästerskap och vet hur man håller nerverna under styr. Dock besitter man en viss förmåga att underskatta sina mer ”enkla” motståndare, som ni säkert känner till, så inget är säkert oavsett vad.

Vad jag ville komma till var i alla fall att Island knappast är en motståndare att jubla åt. Självklart möter jag hellre dem än Frankrike, men det som chockade mig mest var att knappt någon hade valt Ungern – en motståndare som jag själv skulle valt alla dagar i veckan.
 Island är ett ungt maskineri vars storhetstid bara är i sin inledning. De har många bra år framför sig och att underskatta dem på grund av dess nationalitet är ren och skär idioti. Dock bör det understrykas att två saker ännu inte än klara: gruppspelet är inte över och även om vi slutar som tvåor finns där ingen garanti att vi möter just Island. Idag handlade det bara om att jag fastnat för isländsk fotboll och gillar att överanalysera saker, som den riktiga ”om-människa” jag är. Jag hoppas ni kan se över det och vågar komma tillbaka nästa gång.