Söndagskrönikören: Erik Hamrén – living la vida loca

Det jag kommer berätta för er nu är allt annat än en nyhet. Vi fotbollssupportrar har en hel del gemensamt, även om många av er säkert inte vill erkänna det. Än idag vet jag inte riktigt om jag själv kan påstå det hundraprocentigt, för som hammarbyare känns det ibland som att man får ta emot lite mer skit än alla andra. Men hur som helst, oavsett vilken klubb du håller närmast så är det ständigt någonting som är fel med den. Antingen så är det en korkad ägare, tränare, sportchef, dumt tabelläge eller usel målproduktion – you name it! Man kan liksom aldrig slappna av. Men om du, mot all förmodan, någon gång suttit i en sitts där du faktiskt känner dig lugn, då får du panik för att allting är bra – och så ska det inte behöva vara.

Under Lasse Lagerbäcks tid så gick saker och ting väldigt säkert. Sverige missade bara ett mästerskap med honom vid sidan av planen, men det var just den enda tabben som kostade honom jobbet. Man sa att han var för tråkig, att han inte kunde något om anfallsfotboll och aldrig gjorde något oförväntat. Här i helgen vände hans Island 1-4 borta mot Schweiz, till 4-4, på mindre än 35 minuter. Tack för kaffet, sa Lasse, och för honom lever drömmen om Copacabana vidare.

Många av er skrattar säkert när ni läser detta och har antagligen redan förberett en kommentar i stil med: ”Bragden i Berlin – shut the f*ck up och sätt dig längst fram i taxin”. Ni har en poäng i det ni säger (get it? 4-4 gav en poäng), men samtidigt väljer jag att inte hålla med. Jag tror det är någon slags svenskhet inom mig som vill ha det säkert – som vill veta att vi tar oss till nästa mästerskap, för att vi har Henke Larsson på topp (ungefär så kunde mina tankebanor faktiskt gå under den tiden han fortfarande spelade). Men med Hamrén funkar det inte så. Med Lagerbäck beställde du en räkmacka och fick det. Med Hamrén kan du få en hummer när du vill ha blodpudding eller äggröra när du vill ha oxfilé.

Bragden i Berlin var, likt gårdagens match i Dublin, något alldeles extra och idag hyllar man Hamréns lagbygge. Känslan är go’ och det är med självsäkerhet vi blickar mot tisdagens kommande möte i Kazakstan. Men någonstans vågar jag ändå inte känna mig helt avslappnad. Erik Hamrén är numera inne på sitt fjärde år som svensk förbundskapten och jag vet fortfarande inte var jag har honom. Det finns inget fack att placera honom i, vilket väcker ett sovande barn inom mig – ett barn med Aspergers syndrom som inte kan hantera denna ovetskap. Jag vet inte om det var bättre förr, men ge fasen i att det var enklare.

Ibland tänker jag på huruvida man skulle vilja ha tillbaka Lasse ”Lagos” som förbundskapten i landet lagoms landslag. Men samtidigt som jag saknar tryggheten har jag börjat förälska mig i osäkerheten. Sverige kanske inte vinner varje match, men det har nog ändå blivit mer underhållningsvärde i kalaset. Det är så mycket mer som händer, så mycket mer runtom. Kanske gamle Lasse klarar sig bästa bland vulkanaskan och Kúlu-súkk, medan Hamrén ska vara bland köttbullarna och midsommarstängerna. Vårt Sverige rör sig framåt, inte bara inom fotbollen men även inom andra områden, och den förändring som sker är ofrånkomlig. Kanske är det bara att tacka och ta emot? För som underhållande landslag har vår nivå nästan tredubblats sedan 2009.