Örgryte på Nya Söderstadion – vi slog i alla fall Djurgården

Stämningen var hög, sångerna ljöd. Hela Södermalm, från Medis till Globen, färgades grönt och vitt. Med över 29000 uppe på läktarna var det som bäddat för en succé – med framgångskuddar och lyckotäcken. Vår arena, Nya Söderstadion, skulle nu få sin invigning. En invigning som sällan skådad. Allt gick rätt, utom en ganska visentlig sak: det som föregick nere på planen. Nåväl, vi lockade åtminstone mer folk än Djurgården, våra egna ”noisy neighbours”.

Som vanligt när Hammarby bjuder upp till dans så flyter spelet nästan alltid på som det ska. De pressar uppåt, håller tätt och skapar vassa chanser. Men oavsett hur mycket Nacka Skoglund vänder sig i graven så vägrar bollen att gå in i mål. 29 avslut lyckades man åstadkomma, men inte ett enda gick i mål. Tänkte dra en ordvitts som att jag är ”mållös”, men det känns lite uttjatat trots allt…

Nyförvärven, Luke Rodgers och Andreas Haddad, var inte vad jag hade förväntat mig. Jag, och antagligen många utav er, krävde mål. Kanske lite hårt bedömande mot Haddad, som inte ens fick spela en hel halvlek, men i dagens tabelläge så har vi inte tid med att vänta på spelare att komma in i laget. Avståndet upp till en kvalplats förblir nio poäng; nedåt är det bara sex poäng, med en match mer spelad än såväl Varberg och J-Södra som Värnamo och Landskrona.

Jag orkar inte ens uppmana till ett uppvaknande av Hammarby Fotboll, för så länge som inte samtliga spelare och anda arbetande inom klubben sitter med huvudet uppe i röven så ska de veta vad som behövs få gjort. Efter fyra år i Superettan vill man upp igen. Vi supportar är redan i Allsvensk klass, nu är det dags för resten av klubben att nå dit. Men ytterligare en gång, vi fick i alla fall mer publik än Djurgården.

Christian Sundqvist