Lidberg betraktar: Comeback i transferfönstrets epicentrum

 

Att skriva krönikor är bland det roligaste livet har att erbjuda. Efter ungefär ett års uppehåll så är det härligt att vara tillbaka igen. Att få tycka till och att leverera insikter högt och lågt om toppfotbollen i Europa och om vår egen inhemska allsvenska kommer att bli min utmaning framöver.

 

Lagom till omstarten av krönikerandet hamnade jag mitt i transferstormens öga. I just det här transferfönstrets epicentrum så blev då alltså Kim Källström en av de största snackisarna. Att Arsene Wengér, som gjort värvandet av unga utvecklingsbara spelare till en konst, skulle låna in en 31-årig svensk som passerat zenit i sin karriär får t.ex Alex Fergusons hastiga januarilån av Henrik Larsson för en del år sedan att framstå som en av  transferhistoriens mest förväntade dealar.

 

Det var horder av fotbollsfans i allmänhet och Arsenalfans i synnerhet som avfärdade fredagförmiddagens rykten som ett av de mera löjeväckande ditona under transferfönstret. I takt med att dagen gick så förstärktes intensifieringen i ryktena och nu spred sig en skepsis och en stilla undran om Wengér kanske tittat lite för djupt i pastisglaset, men innan folk hann säga twittertroll var ”Kongo-Kim” signed,sealed and delivered so to speak. Kim flögs in, läkarundersökning gjordes, kontraktet signerades och ”with time to spare” togs det obligatoriska fotot.

 

Skepsisen förbyttes nu på sociala medier till regelrätt ilska. Man hade ju blivit ”lovad” att man skulle satsa på underbarnet Julian Draxler från Schalke. I kölvattnet av att man signade Özil i sommarfönstret och att Arsenal för första gången på ganska många år är en regelrätt utmanare om titeln så har man ”förväntat” sig att man skulle satsa stort.

Det är ingen tvekan om att Wengér är en hängiven motståndare till den ”pengahysteri” som vissa arabiska och ryska konglomerat fört in i fotbollsvärlden de senaste decennierna. Hans principer har dock inte fallit väl ut hos supportrarna vars titeltörst inte släcks av en manager som har ett slags ”hållbart tänk” kring spelaraffärer. Men med detta sagt så är det ingen större överraskning att 400-miljonersdealen Draxler föll mellan stolarna. Att han däremot lånar in Kim Källström verkar inte vara något annat än ett regelrätt skämt.

 

Missförstå mig rätt nu. Jag har den största respekt för Kim Källström både som människa och som fotbollsspelare. Framförallt har han genom sitt engagemang för barn med funktionshinder och grundandet av ”Kim Källström Trophy” inom ramen för Gothia Cup, samt hans agerande i samband med att en förståndshandikappad pojke var nära att bryta ihop som maskot inför en VM-kvalmatch i höstas, visat att han är en fantastiskt fin människa som man bara kan önska allt gott.

 

När det gäller det rent fotbollsmässiga så står det ställt utom allt tvivel att Kim är på nedgång i karriären och därför ter sig värvningen till Arsenal mycket märklig. Vid första anblicken och analysen kring på vilka sätt Arsenal och Kim Källström är ”kompatibla” så ger det vid handen dessa två grundläggande teser:

Hur är det tänkt då? Efter att övergången offentliggjorts så försökte jag borra mig in i den franske managerns tankesätt. Varför har han defacto värvat dit Kim Källström och ingen annan?

 

En faktor är naturligtvis ekonomin. Januarifönstret är ett av tradition dyrt fönster. Att lösa de bästa och största klasspelarna mitt under brinnande säsong kostar naturligtvis pengar och även om det har sagts att medel lösgjorts för att köpa Draxler så är Wengér inte någon som lättvindigt kastar bort pengar.

 

Nästa faktor är rutinen. Att få in en spelare med över 100 landskamper under bältet och som med en hög lägstanivå kan gå in och göra ett jobb och som inte klagar på lite speltid. Det var också ganska definierat vilken Kims roll skulle vara. Han skulle fungera som en backup under tiden som den hysteriskt formtoppade Ramsey rehabiliterar sin lårskada. Dessutom är den defensive bollvinnaren Flamini avstängd under de närmaste veckorna.

 

Så långt började jag förlika mig med tanken på att det kanske inte var en så tokig värvning då nästa bomb briserade: Kim är skadad!

Man ska ha klart för sig att det inte hade varit hälften så mycket tveksamheter om vi inte dränkts av information och rykten på diverse nätforum och på sociala medier. Hade vi levt på papperstidningens tid( men vänta nu, det gör vi ju) så hade vi fått den korrekta informationen när den hade funnits. Nu var de första rapporterna sådana att kim skadats på sin första träning med Arsenal och att han skulle vara borta i 2-3 månader. Nåja, tänkte man, tragiskt för Kim men sånt händer. Nej, då visar det sig att han blivit skadad när han spelat strandfotboll på ett läger med Spartak Moskva! Ridå för denne svensken igen. Jag fattar INGENTING av den här värvningen, punkt! När Källström är spelklar(senaste budet är sex matcher) är samtliga innermittfältare spelklara och det finns det absolut ingen plats för Kim, tyvärr!

 

I skrivande stund så har det gått 53 minuter av Londonderbyt mellan Arsenal och Crystal Palace.

 

Efter en seg första halvlek så har Arsenal trampat gasen i botten och det är spel mot ett mål. Ledningsmålet snyggt ditprickad av den unge Oxlade-Chamberlain. Efter matchen har Wengér lovat att uttala sig på presskonferensen om Källströmsoppan. Tack vare de tidigare nämnda sociala medierna har vi idag översköljts av uppgifter om att klubben ska skeppa tillbaka Källström till Moskva. Det vore en så pinsam upplösning så att man inte skulle få plats med alla skämskuddar som behövs. Nu blir det väl mest troligt inte så, men i den här röran är ju inget vad det ser ut att vara. Den som lever får se.

 

I övrigt konstaterar jag från transfermånaden:

Det finns mycket annat som intresserar mig och som det ska bli spännande att få svar på, men nu är snart Arsenals match slut och det ska bli vansinnigt intressant att höra Wengér lägga ut texten om Källström-affären. Om jag  kommer att bli klokare? Fan trot…