Krönika: Kärlekens kraft

Likt en stege till himmelen så såg jag ljuset bli allt starkare ju närmre jag kom trappans slut. Långsamt blottade sig arenataket framför mina ögon och bilden som jag möttes av i det ögonblicket sitter ännu kvar på näthinnan. När jag slutligen lyckades nå toppen och blickade ut över den arena, vars bild under så många år i mitt liv har prytt väggen i det lilla pojkrummet i Örby, så fylldes kroppen med en lyrisk och snudd på euforisk känsla. Adrenalinet pumpade i kroppen, men ändå var jag som låst. Bara några meter från den plats där jag just nu befann mig stod min barndoms stora idol, Wayne Rooney och värmde upp inför dagens möte. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till och likt gårdagsnatten så kände jag mig som en 4 åring, med ADHD, kvällen innan julafton. I säkert 5 minuter stod jag bara där och glodde inåt mot planen. När jag tänker på det så måste jag sett urlöjlig ut… Men vad spelade det egentligen för roll? Du kunde slitit av mig alla kläder och bett mig balansera Sir Alexs hårfön på näsan, men jag skulle fortfarande varit lika oberörd. För i det ögonblicket så är jag beredd att säga att jag var världens lyckligaste pojke.

Men jag antar att alla drömmar har ett slut. Efter en väntan som kändes längre än Torres måltorka under föregående säsong, så drog till sist matchen igång. Men saker och ting blev inte alls som förväntat. Likt en knytnäve i magen så tappade hela arenan andan, efter ett alltför snabbt och oförväntat mål av Fulham. Helt plötsligt var jag nu ute ur min trans och tillbaka i verkligheten. Sångerna dog ut, glädje blev till ilska och allt som inte fick hände bara hände. – Det gick så fort, man hann knappt förstå det, sa en man till mig i halvtid.
Old Trafford väntade spänt på den Batman som vi alla visste aldrig skulle komma. ”But who needs Batman when we’ve got Robin”? 1-1 kom snabbare än du hinner säga ”Flygande Holländare” och United var nu tillbaka in i matchen igen och Old Traffords låga var på nytt tänd.
Om någon skulle be mig att återberätta det målet, så skulle det vara en fysisk omöjlighet. För faktum är att jag inte kommer ihåg någonting alls. Trots att just det ögonblicket har spelats på repeat i mitt huvud, 24 timmar om dygnet enda sen det hände. Det enda som jag minns är glädjen. Lyckan som var på en helt ny nivå.
Med en euforisk känsla inom mig så hoppade jag och skrek tills jag blev tårögd. Det är i den typen av situationer som du inte tänker, utan bara greppar tag i närmsta stolsgranne och kramar om denna. Jag minns hur jag skrek Robins namn om och om igen, samtidigt som ögonen fylldes med tårar. – It’s Robin Van Persie! It’s Robin Van fu**ing Persie!!!! Självklart hade hon redan uppfattat detta, men jag tror att jag berättade det minst lika mycket för henne som för mig själv. Vissa saker är helt enkelt bara för bra för att förstå sig på.

Under resterande tid av matchen kunde det gått hur som helst, utan att jag ens hade brytt mig. Jag misstänker faktiskt att jag kom in i nirvana, för jag kände mig snudd på helig där ett tag. Till er som inte redan känner till det så slutade matchen 3-2, till United. Men för mig så landade vikten i detta på upplevelsen, kärleken och känslorna. Inte resultatet.
När jag till sist lämnade Old Trafford, med fjärilar i magen, visioner i mitt huvud och en nykär myskänsla i hela kroppen, så kunde jag inte varit lyckligare. Vem vet, långdistansförhållanden kanske funkar ändå? För trots att jag är i Stockholm och Old Trafford i Manchester, så kommer den vattenstämpel jag fick, rakt i hjärtat, alltid att sitta kvar. Det är inget som går att se, men ge fan på att vad som än händer så kommer jag alltid ha en liten del av den arenan med mig.