Krönika: ”En teater där huvudrollsinnehavaren lider av scenskräck”

Fotbolls-VM är tillbaka där den hör hemma, det är i alla fall så det låter hos den brasilianska befolkningen. Man har dansat till sambatakter sedan det bekräftades att man fick anordna denna extraordinära fotbollsfest – men nu verkar det som att man har tappat taktkänslan. Efter David Luiz testosteronvrålande till nationalsången kändes det som att VM bara kunde sluta med en guldfärgad medalj till värdnationen, men efter två matcher är inte jag lika övertygad längre. Välkommen till fotbollens största teater – där huvudrollsinnehavaren lider av scenskräck.

Fyra års väntan är äntligen över, och världsmästerskapet i herrfotboll år 2014 är här. Efter en rafflande första omgång där det bjöds på rafflande mycket mål, och snygga sådana, och hisnande dramatik sparkade Brasilien under tisdagskvällen igång den andra omgången. Där var det, precis som i öppningsmatchen, en fantastisk upplevelse att se vilken inlevelse de brasilianska spelarna och supportrarna hade vid nationalsången. Gåshuden sträckte sig ända upp till pannbenet, och man gjorde sig beredd för att se Brasilien uppnå sin fulla kapacitet.

Jag måste dock erkänna att jag blev djupt besviken. Guillermo Ochoa i all ära, han var helt fenomenal i det mexikanska målet, men det var framförallt ett fantasilöst Brasilien som såg till att hemmalagets mål aldrig trillade in. Man lyckades vaska fram ett par heta målchanser, men på det stora hela kändes brassarnas spel tråkigt och förutsägbart, och mexikarna dominerade faktiskt stora delar av matchen. Man kan säga såhär: om Mexiko hade vunnit hade det inte varit orättvist. Personligen hoppades jag på att vi skulle få se det där Brasilien från Confederations Cup där Paulinho och Luiz Gustavo dominerar vilket mittfält som helst, Neymar och Oscar luckrar upp vilket försvar som helst, David Luiz och Thiago Silva står som en mur och Fred spottar in mål. Istället fick vi se en central mittfältsduo som löpte omkring som ett gäng vilsna antiloper, en nyfriserad Neymar som inte ville släppa taget om bollen, en Oscar som var ovanligt statisk och en Fred som knappt dök upp till matchen – igen. Neymar och Oscar var otroliga mot Kroatien, men deras stjärnglans var som borta, de var helt plötsligt färglösa som ett par kontornissar.

Sedan kan man tänka tillbaka till öppningsmatchen. Just det, den match som avgjordes på det där kontroversiella viset när Fred plötsligt föll offer efter en kraftig gravitationsökning. Kroaterna spelade otroligt bra, och man fick faktiskt ett mål som enligt många var korrekt bortviftat av domaren. Modric och Rakitic fick Paulinho och Gustavo att se ut som ett gäng knattelirare, men Fred gjorde rätt i att tacka gud efter att man fick den förmodligen helt avgörande straffsparken. Det hade alltså kunnat vara kroaterna som vann matchen istället för ett Brasilien, som man faktiskt kan säga fuskade till sig en vinst om man vill vara sådan.

Tänk om kroaterna faktiskt hade vunnit den matchen? Då hade Brasilien haft en poäng efter två matcher spelade. Kroatien skulle ha tre med en match mindre spelad och Mexiko skulle ha haft fyra poäng inför den avslutande omgången. Då hade Brasilien mycket väl åkt ut redan i gruppspelen, vilket hade varit en total katastrof. Hela det fotbollsfrälsta landet hade hamnat i en nationell misär.

Då återstår frågan: hur kunde det bli så att man balanserade på denna katastrofens linje? Jag trodde att Brasilien skulle dominera den här turneringen, med tanke på hur bra man spelade förra sommaren, men än så länge har det varit allt för långt därifrån. Brassarnas final mot Spanien var en utav de bästa prestationer jag någonsin sett ett helt lag göra, och jag hoppades på att man skulle ta med sig den formen till denna turnering. Så blev inte fallet, och jag undrar varför. Klarar man helt enkelt inte av den press man har på sig från hela världen och framförallt från den egna befolkningen. Den här turneringen skulle inte bara anordnas av Brasilien, man skulle också ta sig till finalen. Om Brasilien var en flicka skulle hon vara en fantastisk sångerska, en utav de bästa man hört. När hon sedan ställer sig på scenen blir hon så nervös att hon helt plötsligt sjunger falskt. Det är som att brassarna har scenskräck helt plötsligt, vilket känns underligt då man har några av världens absolut bästa fotbollsspelare med rutin från de allra största matcherna.

Brassarna får helt enkelt lägga pizzorna åt sidan och finna sitt inre lugn igen. Man har mer eller mindre redan säkrat upp avancemang trots allt, så mot Kamerun innebär det att man kan spela med bra mycket mindre press, och därmed kan man återfinna det där lagarbetet man hade för ett år sedan. Dessa spelare kommer aldrig få chansen att spela på hemmaplan i ett VM igen, och då vore det synd om det slutade med ett fiasko.

Brasilien har varit lite som en macka utan smör, medan man förväntade sig att de skulle upplevas som en hel smörgåstårta. Det är därför dags för Scolari att återfinna de rätta ingredienserna och baka ihop något inför slutspelet, för där kan man inte förlita sig på den tur man har haft än så länge. Jag ser fram emot att se ett Brasilien som fullkomligt kör över Kamerun, men det finns risk att man blir besviken en tredje gång.