Krönika: Den europeiska landslagssjälens svartaste stund

Ögonblicksbild 1: Den 18 juni 2004, platsen är Estadio Dragao i Porto och Sverige är efter succéstarten mot Bulgarien i brygga mot ett vasst Italien. Då kommer han, den långe från Rosengård och frälser en hel nations ångest med en klack som tillhör fotbollshistorien. En stor tillrest supporterskara hyllar sin hjälte med samma euforiska känsla som den långe själv har nere på planen.Ögonblicksbild 2: Det är julen 2009 och någonstans i Sverige går en ungdomscup av stapeln. Sex-årige Samuel gör sin första match och har fått det nervösa uppdraget att stå i mål.

Första gången Samuel rör bollen spricker han upp i samma lyckliga leende som en viss lång anfallare i en liga lite längre söderut har. Han tittar bort mot tränaren, som också råkar vara hans pappa, och frågar ”Pappa, får jag ta en höjding”? Pappan nickar bifall och Samuel är lyckligast i hela världen när han skickar upp en boll rakt upp i luften. Att den sedan knappt når ut ur straffområdet spelar ingen roll. Han är lyckligast ändå.Kopplingen är lika enkel som genialisk. I fotbollens värld börjar alla på samma punkt. Store Z har en gång varit Samuel, haft pirr i magen inför matcher, haft förväntningar, skrattat, skrikit och gråtit,allt detta under fotbollens vackra fana. En av fotbollens stora spelarpionjärer har nu bestämt sig för att solka ner den fanan. Hans namn? Michel Platini…

EM 2004 blev i mångt och mycket startpunkten för den gigantiska folkrörelse som landslagssupportandet  har blivit. Camp Sweden har blivit ett vedertaget och aktat begrepp, inte bara i Sverige utan i hela fotbollsvärlden. Tusentals och åter tusentals svenskar har rest till Oporto,Innsbruck,Salzburg,Berlin och Kiev för att stötta våra svenska landslagshjältar. Många av dem har satsat hela sin semester och mer än sin semesterkassa på att följa Sverige, att känna av atmosfären och stämningen som ingen som inte varit på ett fotbollsmästerskap kan sätta sig in i. Det är denna fotbollssjäls hjärta som nu Platini och ytterligare ett stort antal fotbollspotentater vill driva en påle in i.

Beslutet är fattat, klubbat och genomdrivet. EM 2020 ska spelas i minst 10 olika länder. Huvudorsaken är ekonomisk och där gömmer man sig bakom att det i dagens finansiellt tuffa klimat är ett vågspel att arrangera EM på egen hand. Visst kan jag förstå att länder som Grekland,Spanien och Island kanske inte borde ta på sig att arrangera ett EM med rådande ekonomiska förhållanden. Men det finns ju trots allt länder som fortfarande har stabila ekonomiska förhållanden.  Dessutom finns det tre stycken bekräftade ansökningar i form av Turkiet,Georgien och Skottland/Irland/Wales. Borde inte något av dessa länder få chansen? Man måste väl utgå från att en officiell ansökan föregås av en grundlig och välunderbyggd riskanalys?

Nej, faktum är nog snarare att de ekonomiska skäl som anges är att UEFA själva vill ha en ännu större del av kakan än man har fått i de senaste mästerskapen. Man vill helt enkelt ha in ännu fler och ännu större sponsorer som kan vara med och bekosta kalaset. För även om mästerskapen får en global genomslagskraft så finns det större marknader att nå om man smetar ut mästerskapsmatcher i låt säga London, Paris, Berlin, Madrid och Rom än vad man når ut till i Gdansk,Lviv och Donetsk.

Den aspekt som alla vi som älskar fotboll direkt förfasar oss över är ju supporterns perspektiv. Hur ska Camp Sweden, den fantastiska irländska klacken och andra fotbollsglobetrotters kunna följa och supporta sitt lag på det sätt man nu har gjort. De som har tältat, ätit makaroner, druckit öl och sjungit tillsammans på mästerskap efter mästerskap. Var ska de ta vägen nu Platini? Till O´Learys? Kul liksom… Vilka ska sitta i Fanzone och skråla tillsammans över nationsgränserna? Vilka ska enögt skryta om vilken landslagselva, respektive landslagsspelare som är bäst?

Ska det bli de slipsnissar och huvudsponsorer som, pga att de har råd, med sina oförtjänt ackrediteringspass ska flyga Europa runt(vem ska förresten ta ansvar för miljöaspekten att ha en massa flygplan kors och tvärs genom Europa när det egentligen inte behövs) för att njuta av vår fest? Är det dem som ni ska bygga era mästerskap på hädanefter? Då är fotbollens själ snart såld till Farbror Euros fördel, och då kan den europeiska landslagsfotbollen snart vara ett minne blott.

Lille Samuel 6 år kan i teorin bli det nya Z:t, man vet aldrig. Oddsen är betydligt lägre på att han istället kommer att ansluta sig till Camp Sweden för att fortsätta känna den där euforin som han gjorde den där lördagsmorgonen när han skickade upp bollen mot halltaket. Jag hoppas att han kan få bli en av de där tusentals svenskarna som är en del av något större, nämligen den stora underbara fotbollsfamiljen som bär fram turneringarna.

Och vet du vad Platini? Utan såna som Samuel så finns det inget EM, därför bör du vara försiktig med vilka lågor du släcker…