Krönika: Champions League-en turnering som är sig lik, men ändå inte

Så har den äntligen börjat. Creme de la creme, turneringen som aldrig säger nej, Champions League. Efter flera år med ett trevligt samtalsbord i Viasatstudion så har man nu ställt upp en form av pulpet där Ola Wenström med van hand leder sändningen med småmagistrarna Rit-Ola och Lasse lagos, alltid redo att förklara för oss ”vanliga” Svenssons hur man droppar ner för att skapa yta, jobbar med överflyttningar för att stänga ytor etc,etc.

Det blir nästan så att det blir lite för mycket och lite för övertydligt ibland. Har vi vanliga fotbollstokar egentligen ett så stort behov av att se pilar fara kors och tvärs över spelbanan, eller för den delen se hur Rit-Ola markerar ett 20-metersområde för att sedan lyriskt prata om hur man ”boxar” in motståndarna i försvarsarbetet? Ibland kan jag sakna Glenn ” det e ba så gött att se en glidtackling” Hysén, Thomas ”vi som älskar fotboll” Nordahl och för all del den ibland så träige Claes Åkesson/Runheim. Det enda som är riktigt positivt är att ”datorhörnan” med Amanda ”jag läser innantill men ändå fel från Wikipedia” Fredin verkar vara borta. Jag tror inte att det handlar om att man underskattat folks sug efter att skriva otidigheter på Viasats facebooksida, utan snarare överskattat vårt sug efter att höra henne haspla ur sig skiten.

Fotbollen då? Jo, den första omgången visade i princip att Champions League verkligen är Champions League, och om du inte är en klubb med nedärvd vinnarkultur så har du inget i den här turneringen att göra.

Mina frågor på förhand då?

Jo, Paris SG gjorde precis vad man kan förvänta sig och faktiskt lite till. Att i princip mosa ett lag som Dynamo Kiev är inget mindre än jäkligt imponerande och jag tror att miljardbygget från den franska huvudstaden är på väg att bygga något stort. Jag tror att Zlatan och fransoserna är med till minst kvartsfinal.

Milan lyckades bara få 0-0 mot Anderlecht. Nu såg jag inte matchen och ska därför inte heller göra anspråk på att kunna göra en korrekt analys av hur det kunde bli på det viset. Men resultatet i sig får mig inte att tvivla mindre på Milans status i år. Man kommer att få fullt jobb bara med att ta sig till slutspel.

Jag har uttryckt ett intresse för hur det ska gå för de gulsvarta från Ruhrområdet. Jag ska villigt tillstå att slå ett utarmat Ajax hemma genom ett mål i åttiosjunde målet inte skrämmer över hövan mycket. Men å andra sidan är Ajax en sån där klubb som har Champions League i blodet, i väggarna och i modersmjölken. De kommer inte att vika ner sig lättvindigt i någon match. Extra kul att den Tobias Sana som jag själv uttryckte tveksamheter kring i IFK Göteborg, verkar ha tagit en ordinarie tröja( definitivt en man som Hamrén ska kika närmare på).

 På frågan om Dortmund kan smyga med som tvåa efter Real tror jag definitivt att svaret är ja. Det stjärnspäckade Manchester City har ännu inte skapat den Champions Leaguekultur och rutin som behövs för att ta sig vidare.

Om Zenits storsatsning kommer att bära frukt vet jag inte. En match är bara en match, men om man ska döma av den så har ryssarna en god bit att vandra. Nu är gruppen i sig inte den mest skrämmande och jag tror att de kommer att vara med i fighten om en slutspelsplats. Väl där ger jag dock inte dem stora möjligheter att överleva en åttondel. Däremot ska det bli spännande att följa ”krislaget” Malaga. Man har, efter sommarens och höstens turbulens, knutit nävarna i fickorna. Jag tror andalusierna har potential att ta sig till en kvartsfinal med flyt i lottningen.

Chelsea visade klassen och nye Oscar var den som stal föreställningen totalt i första halvlek. Hans andra mål var fotbollsgodis i den högre skolan, och kan han bibehålla den formen samtidigt som man får ut maximalt av Hazard, Mata och en pånyttfödd Torres, ja då har man ett betydligt starkare lag än i fjol och då vet ni ju hur det slutade.

 Juventus då? Jo, man visade i återkomsten till finrummet att man inte är här för att be om ursäkt och att det är de två lagen som igår möttes på Stamford bridge som också kommer att gå till slutspel, det ser jag som självklart.

I övrigt då? Jo, Barca vände mot Spartak, Manchester United slet till sig en 1-0 seger mot Galatasaray och Arsenal vände på kuttingen mot Montpellier. Allt detta är ett bevis på att Champions League är en turnering där rutin, kultur och vinnarmentalitet är allt. Det är en kärna på 4-6 lag som är de som har en rimlig chans att vinna hela tjottaballongen. De andra är huvudsakligen statister, om än välbetalda sådana. För medan den europeiska Champions Leaguecirkusen snurrar så sitter det 32 klubbdirektörer och gnider händerna över det välkomna ekonomiska tillskottet.

 Allt detta medan vi i det fotbollstokiga Sverige åter få se en säsong utan såväl ett deltagande lag som en studio utan pilar och upplysta spelare. Allting är sig nästan likt med andra ord. Bara de tar tillbaka det där trevligare samtalsbordet så är jag också nöjd…