Baksmällan efter festen – Falkenberg borta

Hela Falkenbergmatchen var som en enda långdragen och plågsam huvudverk, dagen efter en riktig jävla brakfest. De idylliska tankarna efter ”Barcamatchen mot Örebro” är som bortsuddade och vi är ytterligare en gång tillbaks på ruta ett. Men en sak höll vi i alla fall fast vid, vi fortsatte spela som Barca. Dock inte det fräscha Barcelona som dominerar i La Liga, utan snarare det Barca vi fick se i tisdags, som tog mer styrk än en ett fotbollslag av den nivån bör kunna ta emot.

Först och främst vill jag passa på att be om förlåtelse för mitt tidigare blogginlägg där jag gick igenom möjliga ersättare till Kennedy inför kvällen. Gregg tog mig verkligen på sängen när han spelade Besara ute på kanten och valde att hålla både Rynell och Lallet på bänken. Jag tänkte spela arrogant och skylla hela förlusten på det, men så enkelt är det inte. Faktum är att det inte hade spelat någon roll vem han än hade valt, vi var helt enkelt chanslösa – ibland måste man ge med sig. Utan Kennedy var vi som United utan Rooney, i lagets 1-0-förlust borta mot Norwich – bleka, trubbiga och kom nästan aldrig till avslut. Vem ska få in bollarna mot boxen om inte han? Idag hade vi inte ens spelet till vår favör.

Jag brukar alltid försöka hitta något positivt med saker och ting, men idag känner jag bara att det inte går. Som jag tidigare sa så är vi tillbaks på ruta ett. Anfallarna var på nytt kassa och några farliga lägen kunde aldrig startas upp i Kennedys frånvaro. Jag minns inte att vi var fullt så här pissiga innan han återvände till Bajen? Vem vet, kanske är det bara jag som börjar bli gammal och få dåligt närminne? Antingen det eller så håller vi helt enkelt på att förvandlas till en svensk tolkning av Liverpool – ett lag som alltid förlitar sig på nästa år, helt utan resultat.

Men färgerna går aldrig ut, forza Bajen, in med Kennedy.

Christian Sundqvist