En ny slags första kyss

Rätt som det var så small det bara till. Som en blixt från klarblå himmel dunkade Nick Ledgerwood in det mål som satte stopp på den depressiva och färglösa tidsepok som vi Bajare har tvingats gå igenom. Under en hundradels sekund så glömde jag allt – alla fiaskon och katastrofer, alla brända pengar och tårar – allt var som bortblåst. Det sa pang och innan jag visste ordet av hade den vanligtvis så lugna fotbollsåskådaren förvandlats till ett rovdjur, eller snarare en grottmänniska, vars enda riktiga uppgift i livet var att hoppa runt och skrika. Det var magiskt och så jävla underbart.

Matchen var betydelselös men stunden var ovärderlig. Jag var arg som ett djur samtidigt som jag var gladare än ett barn med en påse lördagsgodis. Jag vet inte vad jag kände. Det enda jag vet är att jag antagligen aldrig känt så mycket testosteron pumpa genom mina ådror. Jag släppte allt, för en stund tappade jag helt kontrollen. Fem minuter senare fick jag ett ironiskt sms från en polare med texten ”Grattis”. Vanligtvis skulle jag ha lackat på den typen av självbelåtenhet, framför allt från en Djurgårdare – men under hela den kvällen fanns det ingenting som kunde rubba mig – inte ens att Arsenal signade Özil, trots mina sympatier för Manchester United.

Det var länge sedan jag somnade så gott som den natten. Likt en nykär femåring som nyss fått en kyss av flicka han tycker om, så svävade jag fram till sängen, slog på FIFA och tänkte att snart är vi fanimej där. Nick kysste upp bollen i krysset via mitt hjärta. Vågar man tro att det har släppt? Vågar man sätta ett redan krossat hjärta på spel? Ja, för Hammarby kan jag göra det tusen gånger om. Tack, Nick, och resten av Hammarby. Detta behövdes som in i helvete.

Christian Sundqvist