Alavi dissar fotbollen

Hur viktig är fotbollen?

Vi längtar till avspark, så fort matchen är över räknar vi ner till nästa match. Fotbollen. Men hur viktig är den?

Fotbollen. Det vi, fotbollsfanatiker, lever för. Våra hjärtan pumpar för spelet. Vi längtar till avspark, så fort matchen är över räknar vi ner till nästa match. Fotbollen. Men hur viktig är den?

Den runda bollen, passionen, de grymma arenorna och den häftiga publiken. Bara fyra av väldigt många ingredienser i något som får dig att länga till matcherna. Bollen kan förstöra din kväll, den kan göra din dag, den kan ge dig tvivel och den kan ge dig ett förtroende för klubben. Du ogillar/hatar din rival, supportrarna som stödjer din rival, du ogillar/hatar allt som har med den klubben/klubbarna att göra.

Du älskar att se dem gråta, du älskar att se dem få ångest över din lycka. Du älskar att din klubb äntligen kan sätta stopp för rivalens ständiga snack om att de är bäst i staden/landet. Det kallas för rivalitet. Det existerar i hela fotbollsvärlden, i alla länder, alla städer, alla byar. Älskar vi fotbollen, laget jag/du så pass mycket att vi kan hata rivalerna?

Jag tänker inte ljuga för er, mitt liv blir fulländad när Real Madrid förlorar eller tappar poäng. När Barcelona besegrar Los Blancos i el Clasico med mera. Men finns det något som är viktigare än fotbollen? Livet. Ditt blod, ditt hjärta. Ditt liv.
Du tror att du lever för fotbollen, men det är inte sant. Du tror att du hatar din rival och dess supportrar. Det stämmer inte. Din kärlek för andra, även rivaler, hålls undan för att du älskar din klubb så mycket att du struntar i vad alla andra tycker om din klubb. När incidenter likt Puertas, Muambas och Alavis inträffar söker du tröst hos allihopa på jorden. Även dina rivaler. Även de du trodde att du hatade visar sig vara den som tröstar dig när du mår som sämst.

Det finns en bunt med människor som kan idrotta hela sitt liv utan problem, och så finns det människor som får en prognos mitt under pågående karriär och tvingas lägga fotbollen åt sidan och ta sig igenom problemet. Vad använder jag ordet ”tvingas?” Det är väl klart att livet är viktigare, det är väl en självklarhet att fotbollen inte är allt i livet. Att få en prognos när ditt hjärta har en normal puls, när du sitter hemma och får ett telefonsamtal från läkaren eller när du befinner dig på sjukhuset och får prognsoen på plats är något du ska tacka den högre makten för, eller om du inte tror på Gud, den medicinska kåren. Varför ska jag vara tacksam för, tänker du nu. Om du har råkat ut för ett samtal eller en prognos på plats, så ska du skatta dig lycklig över att du inte heter Antonio Puerta, Fabrice Muamba, Eric Abidal eller Hussein Alavi.

Ni känner till historierna. Eric Abidal besegrade tumören som gäckade hans vårsäsong förra året. Läkarna sade att han skulle missa resterande av säsongen. Läkarna visste inte vem de pratade om. Eric Abidal kom tillbaka på rekordtid och fick lyfta CL-bucklan på Wembley Stadium. Vilken krigare! Men för ett tag sedan dök det uppgifter som sade att fransmannen kanske, trots allt, måste lägga skorna på hyllan. Men det var då. Idag verkar det som att han kan göra sin comeback i december. Du tror att din rival hatar dig, men det stämmer inte. Ett starkt bevis på mitt påstående är Real Madrid. Barcelonas ärkerivaler. Los Blancos gick ut under en match med tröjor med tryck där det stod ”Animo Abidal” som på svenska blir ”krya på dig”. Ärkerivalen visade kärlek. Det är bara att tacka och ta emot i Katalonien.

Antonio Puertas tragiska bortgång i 2007 skakade om hela Sevilla, Spanien och hela världen. Puertas hjärta gav upp på vägen till sjukhuset och en fantastisk fotbollspelare lämnade fru och barn efter sig. Stackars Antonio visste ingenting, han var chanslös. Fabrice Muamba ligger för tillfället lågt vad det gäller hans hälsa. Engelsmannen kollapsade när hans Bolton tog sig an Tottenham i våras. En hel fotbollsvärld blundade och hoppades att allting var en mardröm. Det var det inte. Muamba var död i 78 (!) minuter, men ett hjärta som lever för sin familj, frugan och sonen, valde att öppna dörren till livet igen och ge det hela en chans till. Varför tror jag att frugan och sonen är viktigare för honom än fotbollen? Hans första ord när han vaknade upp: Var är min son?

Vilket hjärta. Vilken kille och vilken soldat. Trots att läget idag är mycket bättre än vad det var för några månader sedan så kan ingen konstatera att Muamba kommer leva så som han gjorde innan han kollapsade. Vi ber för dig Muamba, vi tror på din styrka och vet att du kommer komma tillbaka starkare än någonsin. Du är stark! Anims mi hombre!

Du är ingenting utan ditt hjärta. Dina känslor som du känner för pojkvännen/flickvännen och familjen kommer från ditt hjärta. Du, tillsammans med ditt hjärta, visar styrka varje gång du går och lägger dig och vaknar upp dagen därpå.

Fabrice Muamba, Antonio Puerta och Hussein Alavi. Den sistnämnda gick flera år utan att testa sitt hjärta på närmsta vårdcentral. Han visste ingenting. En dag i årskurs sex var han ute och spelade fotboll en kall vinterdag. Pojken, tillsammans med sina kompisar, bildade två lag och spelade mot varandra. Det skulle visa sig att lagen gick hårt på varandra, flera spelare började tjafsa och tyckte att det andra laget fuskade. Så här var det varje rast under pojkens tid i en skola i Rinkeby. Då kom den kalla vinterdagen som förändrade hans liv.
Hans hjärta stannade och pojken åkte på en hjärtattack blott 12 år gammal. Vännerna hjälpte till att bära in honom in i skolan och skrek efter hjälp. Vännerna som för några minuter sedan bråkade tog varandra hand i hand och hjälpte sin vän som var livlös. Ambulans tillkallades till skolan och pojken lämnande skolan tillsammans med sin pappa och farbror som åkte i ilfart på motorvägen för att komma fram till skolan. På sjukhuset konstaterades det att pojken drabbats av en hjärtattack och att ett hjärtfel troligtvis ligger bakom incidenten.

Livet blev aldrig densamma för pojken, flera besök fram och tillbaka slutade med att en pacemaker opererades in för att ge hjärtat en extra hand. Det finns ingenting värre än att veta att du inte har styrkan för att leva på dig själv, att få reda på att han behövde en pacemaker var det värsta tänkbara scenariot för pojken som hade tänkt satsa på en fotbollskarriär. Den blev inte av. Då.

Det var sex år sedan pojken kollapsade och det var fyra år sedan en pacemaker opererades in,  det var sex år sedan hans liv förändrades. Hans liv förändrades, den avslutades inte. För sex år sedan tänkte han inte så, han tänkte att hans liv var över även fast han levde. Fotbollen var grejen han levde för. Så är det Inte idag. Fotbollen är idag en del av hans liv. Dem här sex åren har lämnat sina spår. Men för några månader sedan togs pacemakern bort och grabben hjärtopererades. En lång kamp har blåsts av och pojken har nu fått pacemaker borttagen. Pojken kan skatta sig lycklig över att vara vid liv och vara vid datorn och skriva: Livet är viktigare. En sex år lång kamp är äntligen över. Jag segrade. Och jag är säker på att Fabrice Muamba och Eric Abidal gör detsamma. Anims!