Fotbollen blottade sin mänsklighet

Måndagens Stockholmsderby visade vad fotboll egentligen handlar om

Alla fotbollsdyrkare talar oftast om samma sak – fotboll förenar människor och skapar en varm atmosfär. Vi vet samtidigt att det där är rent skitsnack. Fotboll kan splittra, förmörka och döda människor. Men stunder där det förstnämnda inträffar är vad som får mig att älska denna vackra sport så mycket. En stund som uppenbarade sig under måndagens Stockholmsderby.

Jag står på Gamla Ullevis kommandobrygga en kylig aprilkväll och stöttar mitt favoritlag inom svensk fotboll. Idrottsföreningen Kamraterna Göteborg – det är den klubb som jag bäst identifierar mig med. Vi möter Helsingborg, och jag utbrister likt alla andra kamrater mitt hat gentemot motståndarna. ”Hata Helsingborg”, är vad vi ropar. Och jag hänger med, det hör ju till tänker jag, det är inte hat på riktigt. Det förstärker bara ”vi-känslan” för oss kamrater. Samtidigt står HIF:s supportrar på andra sidan, de hatar oss lika mycket.

Vi som älskar fotboll måste ofta försvara oss och tysta ner huliganism och våld. De som kommer till fotbollsmatcher för att slåss är oftast inte dem som känner störst samhörighet med sin klubb även om de vill säga så. Därför tänker jag inte renodla alla fotbollssupportrar som en och samma sak. Det är trots allt en väldigt liten grupp människor som väljer att dra ner fotbollen i de allra djupaste och mörkaste dalarna. Men vad händer med oss som bara står och ropar ”hata Helsingborg” utan att faktiskt hata? Det är vi som får stå till svars.

I själva verket är jag övertygad om att vi ”normala” supportrar eftersöker samma saker – glädje, gemenskap och värme, kortfattat kan man väl säga kärlek. Att människor förenas kring denna vackra sport, och att alla känner en tillhörighet på läktaren, oavsett om man vandrar dit ensam eller med sitt grabbgäng, det är vad det alltid ska handla om. En sport där rivalitet mellan klubbar existerar, det är jag helt för, men när Bill Shanklys ord: ”Fotboll är inte en fråga om liv och död, det är mycket allvarligare än så”, faktiskt tas på allvar så är all kärlek långt ifrån igenkännande.

Stockholm visade hur fotboll alltid borde se ut

I måndagens Stockholmsderby mellan AIK och Hammarby var det mycket som var olikt inför en sådan match. Det fanns inte plats för en massa hat och spänning. Den sedan två år bortgångne AIK-målvakten Ivan Turina och hans familj skulle hyllas, och svensk fotboll skulle hålla om varandra och blotta sin mänsklighet. Plötsligt handlade det inte längre om ”vi och dem”, det var inte svart och gult mot grönt och vitt. Det var fotboll i dess allra renaste form. När supportrarna på Friends Arena, oavsett om man befann sig på Norra Stå eller i bortasektionen, släppte sitt ständiga ”vi-tänkande” och bara klev fram som en sympatisk… just det, medmänniska.

Ikväll handlade det om respekt. När matchen väl är igång kan man vräka ur sig ”hata Bajen” utan att egentligen mena det, men när domaren Al-Hakim Mohammed blåser av hoppas jag innerligt att alla går hem med ett leende på läpparna. För de som befann sig i Solna ikväll fick uppleva något alldeles sällsynt, när fotbollen förenar alla människor, inom alla kategorier, oavsett märke på bröstet. Tänk om fotbollen alltid kunde sett ut så här.

 

 

You must be logged in to post a comment Login

Leave a Reply