Krönika: Stämningen låg i luften – inte i stämbanden

Hektor Sälls tankar om playoff-mötet mellan Sverige och Danmark på Friends Arena

Sverige tog emot Danmark på Friends Arena igår, en arena som fullständigt kokade med nästan 50 000 taggade supportrar. Sverige besegrade grannarna från syd med 2-1 efter en stark insats som inte riktigt höll i 90 minuter. Här är mina egna reflektioner kring matchen och upplevelsen så högt upp som på tredje etage.

Uppe på tredje etage satt jag, min bror och mina två vänner och blickade ut över ett Friends Arena som fullständigt lyste i färgerna gult och blått – förutom det lilla hörn som stack i ögonen med sin röda färg. Om den inte redan hade varit så uttjatad och utsliten hade jag uppfunnit klyschan att ”man kunde ta på stämningen”, för så kändes det verkligen. Även om jag för första gången i mitt liv satt så långt ifrån en fotbollsplan kände jag mig lika nära som när man står i hemmaklacken – och då hade inte ens matchen börjat än. Under den tysta minuten kunde man nästan höra hur alla åskådares fotbollsromantiska hjärtan dunkade hårt i bröstet – vissa nervöst, andra råtaggade. Dessa känslor var i och för sig en självklarhet, då det står så mycket på spel i detta playoff-möte.

När matchen sedan sparkades igång avtog inte stämningen, utan tvärtom. Även de stunder som klackarna var tysta var det på något sätt överväldigande. Jag har varit på matcher förut där publiken inte riktigt har hängt med, och då har det varit omöjligt att undvika att känna att det blir en liten pinsam stämning – fråga mig inte varför. Nu var det annorlunda, nu märkte man vilket fokus alla hade på matchen. Det var det jag tyckte var häftigast, att stämningen låg i luften och inte i supportrarnas stämband.

När det är på det viset vet man hur viktigt det blir att vinna matchen. Jag skulle vara förkrossad om jag hade åkt till huvudstaden från Linköping, uppleva denna uppslukande stämning för att sedan få en dansk skalle och åka hem, inte tomhänt, utan med ett krossat hopp som jag försöker pilla ihop under hemresan.

Med den känslan i kropppen orkade jag inte ens bry mig en sekund om att jag välte ut ett halvt ölglas tillhörande mannen bredvid mig på läktaren (om du läser detta så ber jag så hemskt mycket om ursäkt) när Emil Forsberg knorrar in 1-0 för Sverige. Och det var verkligen ett mål för Sverige, för det kändes nästan som att arenan började sväva när all oro och ångest inför matchen släppte taget om publiken. Oron över att Danmark skulle vinna över Sverige på bortaplan var som bortblåst och tredje etage förvandlades till ståklack. Över 40.000 svenskar klämde i med allt vad de hade i hejaramsorna och applåderna örfilade danskarna om och om igen.

När det var dags för pausvila var publikens fokus fortfarande där, i alla fall mitt. Mina kamrater som jag var där med försökte att få kontakt med mig, men lyckades först efter flera försök. Jag var så uppslukad av allt som precis hade hänt, den emotionella våg som hade sköljt över oss och som man bara ville surfa vidare på.

I den andra halvleken var det omedelbart dags igen, kändes det som i alla fall. Jag har ingen aning om vilken minut det var, men det kändes som att domaren knappt hade låtit pipan lämna hans mun. Det var straff – målskytten Emil Forsberg hade gått ner i straffområdet. Eller var det utanför? Jag har ingen aning, jag har inte sett en repris av situationen ännu. Ingen svensk tror jag faktiskt bryr sig, det som spelar roll är att landslagskaptenen och superstjärnan Zlatan Ibrahimovic dunkade in 2-0 till Sverige, och just där och då kändes EM väldigt, väldigt nära. Arenan fortsatte sväva högre och högre när oron släppte mer och mer.

Sedan skulle danskarna ta ner arenan till jorden igen. Jakob Paulsen nickade fram bollen till Nicolai Jørgensen som hade överlistat ett trött svenskt försvar som hade en svag markering på hörnan. Och det var just ett trött Sverige som skulle kämpa i slutet av matchen. Danskarna tog över taktpinnen fullständigt, och man behövde knappt vrida på huvudet under slutet av matchen då den bara spelades på en del av planen. Svenskarna höll dock ledningen intakt till slutsignalen, och 2-1 tog man med sig med nöd och näppe upplevde jag. Även om Sverige hade vunnit kunde varken jag eller mina vänner undvika att känna att den där oron som tidigare hade släppt taget om publiken fanns där igen, och att den fanns där inom oss. Danmark hade fått ett bortamål, och en 1-0-vinst räcker för att de ska gå vidare.

Man får dock inte glömma att det är, precis som John Guidetti säger, fördel Sverige efter mötets första kapitel. Det andra ska skrivas på tisdag, och då vill jag ha ett lyckligt slut.