Krönika: Ingesson kommer alltid att leva vidare

Jag känner mig tom. Jag gjorde det för ett år sedan efter Ivan Turinas dödsbesked. Jag gjorde det häromveckan efter Pontus Segerströms bortgång. Jag gör det nu efter att jag fick reda på att Klas Ingesson hade dött. Hela fotbollssverige står i sorg, det är som en enda stor grå massa som har svept sig över hela detta avlånga land. Det är förståeligt, då vi har tappat ännu en stor profil till den där platsen som de kallar för himlen.

Vi brukar ha en förkärlek till spelare, oavsett kvalitet, som ger sitt allt för laget – en som går in varje duell till hundrafemtio procent, en som springer ett par kilometer till efter att kraften är slut, en som driver på sitt lag när de andra bara slokna – en spelare som Klas Ingesson. Han var aldrig den stora stjärnan i VM 1994 i USA, där vi typ grävde guld. Han var aldrig det före, under eller efter turneringen, men ingen delade samma kämparglöd. Den kämparglöden var en starkt bidragande faktor till att Sverige bärgade hem det historiska bronset, ett minne som ligger oss så kärt, ett minne som nu ska få gå hand i hand med Ingesson.

Trots detta ville Ingesson bli ihågkommen som den människa han var, inte som den där hårt slitande spelaren. Det jag nu önskar att jag kunde åka tillbaka ett par dagar i tiden och säga till honom, innan det var för sent, är att han kommer att vi kommer att göra det, vi kommer att komma ihåg honom som en fantastisk människa. Det var svårt att inte tycka om Ingesson. Han delade med sig oerhört mycket av sig själv, vi fick nästan lära känna honom, och hans brinnande passion för den sport vi älskar även vid sidan av planen är något som vi sällan skådar. Hur han vägrade bli besegrad av cancern. Den satte sina snaror kring hans ben, men de fick inte honom att sluta ta sig fram. Han var där med sitt lag och ledde dem till en topplacering, trots att cancern gjorde allt i sin makt för att dra honom tillbaka. Han föll flera gånger om, men reste sig upp varje gång – fram tills nu, när cancern bestämde sig för att döda hans kropp för att sätta stopp för honom. 

Jag känner mig tom. Även om jag visste att detta skulle ske, förr eller senare. Hur det bara blev värre och värre, för varje kväll som kom och för varje gryning som nalkades. Men jag hoppades ändå att ett mirakel skulle ske, men det gjorde det inte. Men sen så tänker jag att det måste vara skönt för Ingesson. Även om han vägrade ge sig och lämna över sig till cancerns famn, och han kämpade emot alla dess försök att håva in honom, måste det vara en lättnad att inte behöva kämpa mer. Att släppa på den tyngd som blodcancer väger och som bara ökar var dag, att inte behöva delta i en brottningsmatch med ett oändligt antal ronder. Blodcancern mötte en värdig motståndare, men till slut vann den efter att ha använt sina fula knep.

Jag vill avsluta denna krönika genom att hålla en liten tyst minut. En liten tyst minut för inte bara Klas Ingesson, utan för Pontus Segerström, som även han förlorade samma match, och för sydafrikas landslagsmålvakt Senzo Meyiwa, som sköts ihjäl efter ett rån för några dagar sedan. Ni kommer att bli saknade. Ni kommer alltid att leva vidare.