Krönika: Historiens vingslag viktigare än man tror

Hannes Kullander ger sin syn på hur stort inflytande historien egentligen har.

När Zlatan Ibrahimovic klev ut ur katakomberna på Camp Nou fanns den där glöden i ögonen vi har sett så många gånger på klubb- och landslagsnivå hos 33-åringen. Två mål av det 21-åriga underbarnet Neymar senare fick vi återigen chansen att se in i den store svenskens bruna ögon. Där fanns bara tomhet – en tomhet som vi, precis som glöden, sett så många gånger i Champions League. Efter en sådan här kväll och ett sådant här dubbelmöte är det inte utan att man undrar vilken betydelse historiens vingslag egentligen har.

Som sagt, den här texten kommer inte handla om ”den där jävla Champions League” eller om Zlatans eventuella chanser att någon gång vinna den. Den här texten kommer istället handla om vilken betydelse den där berömda historien egentligen har. Historien vi har hört om ett otaligt antal gånger i diverse fotbollsprogram men som vi samtidigt inte heller riktigt brytt oss om. Kanske just för att det är historia – och nu, ja, faktiskt är nu.

Ikväll såg vi hur FC Barcelona fullständigt demolerade Paris Saint-Germain och man vann dubbelmötet med sammanlagt 5-1. Visserligen är Barcelona i en otrolig form, men man möter alltså ett PSG som sedan 2011 köpt spelare för hela fem miljarder och femtiofyra miljoner. En helt sjuk summa som knappast har någon motsvarighet i den moderna fotbollen. Och var det verkligen det här de qatariska ägarna hoppades på när de pumpade in fem miljarder på spelare? Att för andra gången på tre år åka ut mot Barca i en kvartsfinal i Champions League? Skulle inte tro det.

De stora lagen kommer alltid vara störst

Historiens vingslag har nog också en större del i de här förlusterna för PSG, och även Manchester City som också åkt ut mot Barca ett antal gånger de senaste åren, än vi kanske skulle kunna tro. Visst, katalanerna har ett sjukt bra lag, men i flera av de här dubbelmötena med Manchester City och Paris Saint Germain har man varit oerhört kritiserade innan för dålig form. Trots det har man i samtliga fall gått vinnande ur matchen, trots att det andra laget kan ha setts som favoriter innan det första – eller andra mötet. Men trots att det andra laget ibland har varit favoriter bland fansen och journalisterna har det dock fortfarande varit Barcelona som varit Goliat, och till skillnad från i den i fotbollssammanhang ofta använda Bibelberättelsen har det också varit just den största och mest rutinerade av de två som till slut vunnit och lyckats skära av halsen av den andras drömmar om Champions League-titeln.

Något qatariska pengabuntar inte kan köpa

Historien jag skriver om kan egentligen delas upp i två delar. Den första handlar om själva respekten en klassisk klubb har. Oavsett om till exempel Barca skulle gå ner sig om några år skulle det fortfarande vara just FC Barcelona man åkte till och det sätter utan tvekan in en enorm respekt hos motståndaren, oberoende av om det är Real Madrid eller Cordoba som står på den andra planhalvan. Den andra – och i det här fallet kanske viktigaste – är rutinen man får av en bra historia i Champions League. Hela klubben vet vad det innebär att spela en semifinal i Champions League. En rutin man inte kan få genom qatariska pengabuntar – utan man måste kämpa och gå långt flera gånger i Champions League får att få den. Den här rutinen kan i längden avgöra en match, att veta hur man ska förbereda sig har blivit allt viktigare på den allra högsta nivån.

Att man varit en av Europas jättar sedan fotbollens begynnelse verkar alltså ha en större betydelse än många kanske tror – eller till och med vill inbilla sig. Är det något som är sant är det att varken Paris Saint-Germain eller Manchester City har varit det. Och det får man utan tvekan nu betala för när man kliver in på Camp Nou, Santiago Bernabeu eller Allianz Arena.