Bicoli och Ibric minns: Alessandro Del Piero – Gentlemannen som aldrig övergav sin dam

Bicoli och Ibric minns: Alessandro Del Piero - Gentlemannen som aldrig övergav sin dam

Karriären startade i den f.d Serie B-klubben Padova för gentlemannen vars sin framtid senare spenderades i klubben från Turin, nämligen Juventus FC. Efter 14 matcher för klubben skrev han på för klubben. Skulle han få en status som världsstjärna?

Den världskände fotbollslegenden från Italien med Conegliano som födelseort hade framtiden i sina egna händer. Under åren har det fotbollstokiga landet med fyra VM-Guld i bagaget utvecklat och tagit fram många talanger som blivit världsstjärnor och därefter blivit ihågkomna som legender för alltid. Några av de absolut största att nämna är Roberto Baggio och Gianluca Vialli som var det dåvarande anfallsparet i Juventus.

Baggio var Turin-klubbens viktigaste spelmotor och det behövdes en backup. Juventus fick därefter upp ögonen på ynglingen från Padova som hade alla chanser i världen att bli en storstjärna, för att han skulle ha en chans att lyckas krävdes det hård träning, mycket disciplin och självförtroende samt mycket tur. För ett utav Italiens absolut största idrottsman fick chanser efter chanser när Roberto Baggio gång på gång fick lämna plats åt honom pga skador som satte stopp för Baggio. Del Piero utvecklades dag efter dag och fick alltmer bilda ett anfallspar med den rutinerade Gianluca Vialli.

För Baggios del, blev det bänken för den skadebenägne storstjärnan eftersom Il Pinturicchio lyckades konkurrera ut och blev alltså förstavalet framöver. Det slutade med en flytt till AC Milan för Baggios del och fortsatt förtroende för Del Piero i den vitsvarta tröja som skulle visa sig vara stjärnans hemstad för resten av sin karriär.

Alessandro Del Piero, vars smeknamn på fotbollsplanen var Il Pinturicchio som jag nämnt ett par gånger i den här artikeln om Italienaren. Varför kom det sig att han fick smeknamnet och vad innebär det att bli kallad för Pinturicchio? Jo, Del Piero fick smeknamnet efter målaren Pinturicchio som hade konstnärliga talanger och gjorde även mästerverk i världsklass och det visade sig att även Del Piero hade med sina fantastiska frisparkar, teknik och målsinne samt hjärta för laget.

Il Pinturicchios karriär kunde inte få en bättre start då stjärnan var med och vann ”dubbeln” som innebär ett liga- och cupguld på samma säsong, det året var 1995. Tack vare ligaguldet fick Juventus chansen att spela världens bästa klubblagsturnering, självklart är det Uefa Champions League jag tänker på. Juventus var både Europas och Världens bästa lag 1996 då man både vann Uefa Champions League och Interkontinentalcupen som numera heter VM för klubblag som FIFA anordnar.

I Champions League-finalen ställdes man mot regerande mästarna Ajax och matchen fick avgöras på straffar. Där var Italienarna favoriter, eftersom Italien har under åren vunnit nästintill alla straffavgöranden. Som motargument kan jag tillägga att det finns undantagsfall angående förluster för Italienska klubblag samt landslaget på straffar och det kommer längre fram.

Samma år som han vann Uefa Champions League och Interkontinentalcupen fick Il Pinturicchio chansen att uppleva sitt första stora mästerskap med fotbollslandslaget i England, då Fotbolls-EM väntade. Dessvärre åkte Italien ut redan i gruppspelet med samma poäng som grupptvåan och f.d EM-finalisterna Tjeckien men oturligt nog med sämre målskillnad som innebar respass redan i gruppen. Trots Italiens fina VM-historia, har Italien ”bara” vunnit ett Fotbolls-EM och det kom 1968.

Åren gick och Del Piero blev alltmer berömd och folkkär för sin fantastisk fina fotboll han bjöd på och fick chansen, ja inte bara en utan flera chanser i Gli Azzurri, på svenska ”de blåa” som alltså är smeknamnet för det Italienska fotbollslandslaget med fantastisk fina fotbollstraditioner så som fyra VM-Guld och ett EM-Guld på meritlistan.

Varför jag skriver ”bara” är allt eftersom Italien enbart lyckats vinna enbart ett Fotbolls-EM trots en fantastisk fin fotbollshistoria bakom sig med fyra(!) VM-Guld, bara Brasilien har flest med ett guld fler än Italien borde kunna rycka upp sig och vinna fler guld samt flera Champions League-titlar för de italienska klubblagen, bl.a Juventus, Milan och Inter. Med den fina fotbollshistorian och den värdefulla talangscoutningen i Italien är det en tidsfråga när Italien återigen får stå som nummer ett och uppleva flera framgångar.

Efter flera mästerskap av misslyckanden, hamnade Del Piero tillsammans med landslaget Gli Azzurri utanför prispallen i VM 98 och 2002 samt EM 2004 men EM 2000 som ett undantagsfall då Italien var några sekunder ifrån ett EM-Guld men i matchens sista spark lyckades Sylvain Wiltord kvittera och ta matchen till Golden Goal där David Trezeguet grusade italienarnas drömmar om ett EM-Guld som landet mer än gärna var sugna på, speciellt när man inte vunnit ett EM på många år.

Jag minns året 2006 precis som igår, det var mycket spekulationer kring calciopoli-skandalen som Juventus blev hårt drabbade av precis innan säsongen 2006/2007 skulle dra igång. Hela världen chockades när lag som Milan, Juventus och Lazio samt blev straffade med minuspoäng samt nedflyttning till Serie B för Juventus del. Det som får mig att kalla Del Piero för gentleman är faktiskt sin laganda som han visade mot klubben som på den tiden blev hårt drabbade av nedflyttningen. Ändå väljer Il Pinturicchio att följa med till Serie B medan många stjärnor lämnade klubben för Serie A-klubbar, det kallar jag för lagmoral från topp till tå! Den lagmoralen, vinnarinstinkten Del Piero hade mot klubben smittade av sig som absolut var viktig för att kunna leverera mot nya höjder.

Under tiden FIGC höll på med utredningarna av Calciopoli-skandalen var återigen Fotbolls-VM igång, den här gången i Tyskland. Italien dominerade gång på gång, ända till semifinalen som var väldigt jämn. Italien ställdes mot hemmanationerna Tyskland som hade ett massivt stöd från läktarna och italienarna kunde räkna med en tuff match. Ja, och så var det också. Det blev mållöst efter full tid och förlängning väntade. Italien tog ledningen och Grosso gjorde 0-1 mitt framför tyskarnas ögon innan Il Pinturicchio fastställde matchen med sitt avgörande mål och Italien var i VM-Final för första gången på 12 år medan italienarna inte vunnit VM på 24 år!

Jag minns den matchen väldigt väl. Jag var bara 12 år men skulle fylla 13 när jag fick se Del Piero fastställa slutresultatet och grusa tyskarnas drömmar om en VM-Final på hemmaplan. Den här gången kunde man inte upprepa 1974-års bravader då Västtyskland tog sig ända till VM-Finalen och sedan fira triumfen på hemmaplan. Tyskland fick nöja sig med en bronspeng istället via en 3-2 vinst över Portugal.

I Finalen ställdes man mot Frankrike, precis som i EM-Finalen i Rotterdam år 2000 då Frankrike drog det längsta strået. Skulle Del Piero åka hem från ett mästerskap med en ytterligare silvermedalj eller skulle matchen återigen gå till förlängning?

Zidane visade vägen genom att göra en klassisk Panenka-straff som var över linjen. Dock skulle det inte dröja längre till Materazzis kvitteringsmål. 1-1 efter full tid och ny förlängning väntade, den här gången var det inte Golden Goal, som togs bort till 2006 års Fotbolls-VM. Inget avgörande efter förlängning, straffar väntade.

Nu över till straffdramat som jag nämnde ovan, Italien har under åren vunnit många straffdraman och t.om i den här finalen var man favoriter till att vinna när det väl gick till straffar. Under tidigare mästerskap har Italien också förlorat på straffar, vilket inte alls är ofta. Jag kan nämna VM-Finalen 94 i USA där Roberto Baggio missade den avgörande straffen, samma spelare missade den avgörande straffen även fyra år senare men den gången mot Frankrike i kvartsfinalen. I EM-kvarten 2008 tog man mot de blivande Europamästarna Spanien där spanjorerna bröt förbannelsen och lyckades vinna efter straffar.

Som motargument har alltså italienarna förlorat på straffar även de, det gäller att vara kylig och ha tålamod när man slår straffar. Men i VM-Finalen 2006 var det återigen dags för ett nytt straffdrama mot Frankrike. För 8 år sedan stod Frankrike i vägen för Italien på straffar, nu skulle det vara ombytta roller. Trezeguet som avgjorde EM-Finalen 2000, missade sin straff som gjorde att Italien sedan kunde avgöra finalen tack vare Grosso och Del Piero tillsammans med landslaget fick åkte hem med ett VM-Guld och inget silver den här gången!

Alessandro Del Piero, som fått vara med att uppleva både med- och motgångar såg nu sitt slut på karriären. Il Pinturicchio har trots med- och motgångarna fått vara med om att vinna en Uefa Champions League, 8 scudetton beräknat med 2005 och 2006 där Juventus slutade i topp men därefter fråntogs pga Calciopoli-skandalerna i Italien. Det blev dessutom ett italienskt cupguld, interkontinental-titel samt ett VM-Guld på meritlistan för den forne lagkaptenen.

Kontraktet gick ut i somras och Del Piero fick inte förlängt kontrakt, trots det har Del Piero varken klagat på tränarna eller ledningen utan respekterat allt och alla i Turin-klubben där han vart lagkapten i flera år. Ett starkt minne jag har från Del Pieros sista match i Turin är att Del Piero tackades av alla lagkompisarna på planen när domarteamet indikerade för ett spelarbyte i sin sista match där han dessutom blev målskytt. Han tog längre tid på sig än vad man egentligen får göra, men det var värt mödan efter flera fantastiska år med både Juventus och landslaget. I Italien är han hyllad för sin gentleman-stil samt spelsinne han hade under sin långa karriär.

Nu är det slut efter 19 år i Juventus och Del Piero har skrivit in sig i historieböckerna tillsammans med flera andra fotbollsstjärnor som Zidane, Ronaldo och nu Alessandro Del Piero från Italien. Det jag kan bekräfta med den här krönikan är att gentlemannen aldrig övergav sin dam, det gjorde aldrig Del Piero heller.

You must be logged in to post a comment Login

Leave a Reply