Krönika: Kollektivet 2 – Individualisterna 0

Krönika: Kollektivet 2 - Individualisterna 0

Eden Hazard och hans röda världsstjärnor kom till Frankrike med ett mål: vinst. Men redan i den första matchen fick de röda djävularna grus i maskineriet. Då passade en frustande italiensk lagmaskin på att rusa förbi, sno de tre poängen och tuffa på i full fart mot slutspelet. Kvar lämnades ett Belgien i elva isärslagna bitar.

När spelarna radade upp på Stade de Lyon igår kväll var det med helt olika förutsättningar. Ett Belgien med Eden Hazard, Kevin De Bruyne och Romelu Lukaku mot ett Italien med Emanuele Giaccherini, Graziano Pellè och Matteo Darmian. Världsstjärnor mot spelare, som med all respekt, trots allt inte är världsstjärnor. Ett upphaussat landslag mot ett landslag med sina bästa spelare borta. En enkel seger för de belgiska världsstjärnorna, någon? Icke. Igår visade Italien att de fortfarande är Italien. Belgien visade att de, trots den uppsminkade fasaden, fortfarande är Belgien.

En diktatorsstyrd tanke

Vad som på förhand såg ut som ett kommande mästarlags show mot ett nederlagstippat Italien, blev istället en uppvisning i kollektivets kraft mot ett gäng individualister. 11 spelare som inte kom överens stod emot en enhet som jobbade tillsammans mot ett och samma mål. 11 olika tankar om hur bollen på snyggast möjliga sätt skulle trixas in i mål, mot en tanke, styrd av fotbollsdiktatorn Antonio Conte, hur samma boll skulle in på andra sidan.
  Eden Hazard dribblade och dribblade men kom inte framåt, Kevin De Bruyne fick inte fram passningarna och Marouane Fellaini levde inte upp till sin Valderrama-inspirerade frisyr, utan var mest Marouane Fellaini. På andra sidan stod en frustande italiensk lagmaskin som pressade, passade och sköt – tillsammans.
 Efter en halvtimme av evigt belgiskt trixande tröttnade den – genom hela matchen briljanta – italienska försvarsmuren, Leonardo Bonucci skickade upp bollen till en evigt löpande Emanuele Giaccherini som placerade in bollen i mål.
Kollektivet 1. Individualisterna 0.

Marouane Fellaini var fortfarande Marouane Fellaini

Antonio Conte har genom sin träningsregim skapat ett fotbollslag som har en bländande fysik, och framför allt en gemensam tanke om hur man ska – inte nödvändigtvis vill – vinna. För första gången på länge kommer man till ett mästerskap utan några stjärnor, men det innbär också att man kommer in utan några divor. Det här är ett Italien som springer för varandra. Det är ett Italien som offrar sig, ett Italien som kommer bli farliga med sin extrema laganda och vinnarskalle.
Belgien å sin sida var elva spelare som visserligen sprang en del, men de sprang för sig själva. De lyckades inte hitta varandra i muren av italienska försvarare – som, det går inte att betona nog, var helt briljant. Och när man väl gjorde det var Marouane Fellaini fortfarande Marouane Fellaini.
  Det var inte det att de belgiska spelarna inte var hungriga, problemet var bara att motståndarna hade en enda stor mage att mätta. En mage extremt sugen på att få smaka segerns sötma.
  Efter nittio minuters evigt pressande och löpande tog Antonio Candreva en sista uppoffring för laget, höll i bollen en sista gång för laget, chippade en sista gång för laget och till slut gjorde Graziano Pellè mål.
Laget 2. Individualisterna 0. Game Over.

Fortsätter Italien att jobba för varandra, pressa för varandra, skjuta för varandra kommer de garanterat få känna den smaken fler gånger. Kanske till och med den bästa av dem alla. De kanske inte har de bästa spelarna, men de har ett väldigt bra kollektiv. Och i fotboll kommer man som bekant väldigt långt på det.

You must be logged in to post a comment Login

Leave a Reply