Den moderna fotbollen Del 1 – Milanos förfall

Den moderna fotbollen Del 1 – Milanos förfall

Vill ni veta ett knep för att bli miljonär? Börja som miljardär och köp upp en fotbollsklubb. Det var i alla fall den forna fotbollens bittra sanning, från en svunnen tid långt ifrån miljardintäkterna från globala TV-avtal och nytraditionella försäsongsturnéer i Asien och Gulfländer. I Milano fanns framförallt två klubbägare, den ena ville använda klubben som politisk språngbräda och den andre ville erövra Europa.

Under denna era var två av fotbollens mäktigaste män Silvio Berlusconi och Massimo Moratti, båda två var italienare och båda var stenrika maktmänniskor med fotbollen som passion. De ägde varsitt lag i Milano, mediemogulen Berlusconi ägde AC Milan medan oljemagnaten Moratti ägde FC Internazionale Milano. Genom årens lopp har dessa haft otaliga strider sinsemellan, sällan var de vackra och fulspelet dem emellan var bejakat snarare än tabubelagt av fansen. Det hörde helt enkelt till den bittra rivaliteten, det var Milan mot Inter, det var Berlusconi mot Moratti. En schematiserad världsbild supportrarna enkelt kunde ställa sig bakom.

För Massimo Moratti fanns det bara en sak som gällde, han skulle ta Inter till Champions League-guld. Det var ingen billig dröm att uppfylla, totalt uppskattas han ha investerat 15 miljarder kronor på den drömmen. Skulle man hävda att det hela var en följetong av framgångar skulle man ljuga, under stora delar av Morattis tid var det Juventus och Milan som var de stora drakarna medan Inter fick jaga dem hack i häl. Sedan kom Calciopoli-skandalen, det kunde ha slutat riktigt illa för Inter men man lyckades åla sig igenom och slank undan väldigt billigt. Samma sak går inte att säga om ligakonkurrenten Juventus som åkte ner till Serie B. Moratti såg sin chans, flyttade sina spelpjäser och norpade åt sig Zlatan Ibrahimovic och Patrick Vieira från det sönderslagna Juventus. Efter den sommaren tog Inter fyra ligaguld i rad och våren 2010 uppfylldes Morattis högsta dröm när Inter besegrade Bayern München med 2-0 i Champions League-finalen. Den titeln hade klubben inte haft sedan 1965 då Massimos far Angelo Moratti var Inters klubbpresident. Därför är det inte konstigt att 65-årig Massimo fällde en och annan glädjetår.

Lekt klart med sin leksak

Samma kväll som Inter bärgade hem Champions League-pokalen, mitt i all eufori, dog också Morattis största inre drivkraft. Efter den titeln kom klubben att genomgå en intrig av transfersagor som enklast liknar en medveten självförgörelse. Det var stjärnor som Sneijder till Turkiet, Eto’o till Ryssland och Thiago Motta till qatariska Paris SG. Ledningen sade att man skulle satsa nytt och ungt, det skulle byggas en ny stomme vars kollektiva utveckling skulle föra klubben tillbaka till fotbollseuropas guldtron. Den argumentationen var fullt förståeligt svårköpt bland supportrarna. Inte nog med att ett sådant projekt skulle ta åratal, det var också högst motsägelsefullt när klubben sålde unga talanger som Mario Balotelli, Philippe Coutinho och Davide Santon.

I samma stund som Champions League-vinsten var i hamn hade Moratti lekt färdigt med sin leksak och skulle sälja den vidare. Man gick från ett dyrt världslag till en budgettrupp och så skulle det förbli framtill italienaren hittat en köpare. Supportrarna fick gott titta på medan historiefyllda bärande väggar raserades, man väntade otåligt på en Messias som aldrig tycktes komma. Till sist var ”Messias” i Inter, i november 2013 köptes klubben tillslut upp av indonesiern Erick Thohir, ett desperat hopp sattes till asiatiske finansmannen för att förhoppningsvis inte bli kvarlämnade när den nya pengatunga fotbollseliten marscherar förbi.

Milans löfte till Zlatan

Sommaren 2012 florerade rykten om att Zlatan skulle flytta, de flest svarade med axelryck, det brukar nämligen vara så kring Zlatan varje år. Det fanns samtidigt många intressanta spelare att köpa och sportblaskorna i fotbollstokiga Milano kopplade alla möjliga och omöjliga spelare till de rödsvarta. Just denna sommar hade Zlatan ingen lust att använda sina fulknep ihop med agenten Mino för att få igenom en övergång eller nytt kontrakt. Han var bara glad att få spela fotboll igen utan att coachas av en Guardiola. Därför begav han sig till Adriano Galliano, vd för Milan, och berättade att han ville stanna kvar i klubben men att klubben behöver investera i nya spelare. Zlatan ville ha revansch efter att han för första gången missat en Scudetto och dessutom fanns den där ”j*vla Champions League” irriterande nära.

Adriano Galliani var på utsidan vilken VD som helst, han hade renrakat huvud, alltid iförd kostym och ständigt vandrandes med bestämd blick. Det som kom att göra honom till en fruktad förhandlare var hans orubbliga lugn, hänsynslöshet och rutinartade fulspel. Han hade köpt just Zlatan för nästan en halv miljard kronor billigare än vad Barcelona betalat bara året innan. När den affären blev klar ska Barcelonas dåvarande president Joan Laporta briserat ”jag gör nu mitt livs sämsta affär”. Nu hade italienarens senaste trofé kommit med önskemål. Galliani lyssnade såklart på Ibra, och jovisst skulle Milan satsa på nya spelare för att ta hem Champions League. Zlatan var mycket nöjd med mötet och återvände till träningsanläggningen Milanello, klubben skulle förbättra truppen och allt han behövde fokusera på var sig själv.

Blev ofrivillig symbol för nya fotbollskartan

Kort efter mötet kom tranferbomben, Thiago Silva lämnar Milan. Det hade kunnat vara vilken tranfernyhet som helst, ännu en bricka som byter plats i det alltmer pengafyllda fotbollseuropa. Men denna gång kändes det annorlunda, det var inte en käftsmäll utan dödsstöten. Ryktena hade funnits där hela tiden men ingen ville tro dem. Klubben hade fått slut på pengar, lönekostnaderna var för höga, kassan förblödde och behövde bandageras illa kvickt. Zlatans löfte var brutet, men istället för att svensken skulle kräva att få lämna i ilska så blev han själv ombedd att lämna klubben. Adriano Gallianis macho-image hade rubbats, han hade köpt guld till priset av grus i åratal men nu hade man inte ens råd med grus. Italienaren stod nu maktlöst och tittade på medan hans livsverk demolerades.

När Zlatan lämnade Milan för att följa Thiago Silva till Paris Saint Germain blev han ofrivilligt en symbol för den nya fotbollskartan. Den franska klubben var numer ägd av Qatar, pengadopad med oljepengar och den senaste medlemmen i den pompösa toppfotbollsfamiljen. De hade sommaren innan köpt sönder Palermo och denna sommar hade turen fallit på AC Milan. Ägaren Silvio Berlusconi hade blivit stämd för maktmissbruk, han var inte längre premiärminister och pengarna som behövdes för att kapprusta fanns inte. Den efterföljande säsongen slutade Milan trea, säsongen efter åtta och därifrån har de ännu inte lyckats ta sig till Europaspel igen.

För fyra år sedan var namnen Adriano Galliani och Silvio Berlusconi associerade med makt, idag är de i bästa fall levande historieobjekt. När Adriano Galliani återigen hamnade i nyheternas centrum var det denna gång inte fotbollsrelaterat utan för att han var en huvudfigur i Panamaläckan. Silvio Berlusconi har försökt behålla sin makt i Milan in i det sista men till slut ser det ut som att han lämnar ifrån sig sitt kära Milan. Kvar är supportrarna, utelämnade från toppfotbollen och ovissa inför framtiden. När transferfönstret stängde nyligen hade klubben köpt spelare för totalt 25 miljoner euro. Samma sommar har lilla Bournemouth spenderat 35 miljoner euro, det visar var i fotbollshierarkin Milan hamnat.

Supportrar blir till kunder

Man kan ifrågasätta hur italienska klubbar som Milan kunde trilla bort såsom de gjorde, vissa pekar mot konkurrenten Juventus som trotsat trenden och står ensamt som glädjeämne i italiensk klubbfotboll. Sanningar tenderar att vara komplexa och trassligt sammanflätade av olika historier men ibland kan den också vara enkel, eller åtminstone förenklad. Att Milan ser ut som det gör har till viss del berott på vanskötsel från klubbledningen. För många spelare hade passerat sitt bäst före-datum och hade tunga löneposter. Men det berodde likväl på omgivningen, fotbollsspelare hade blivit dyrare, lönekraven högre och oupptäckta guldkornen allt färre. Man blev en dussinklubb för man hade ekonomin som en dussinklubb på samma sett som PSG blev en toppklubb för att man hade ekonomin som en toppklubb.

Idag är det en tidsfråga innan även Milan blivit uppköpta av ett asiatiskt investmentbolag. Båda Milano-klubbarna saknas i Italienska toppskiktet och Italien är inte längre längre medlem i fotbollseuropas finrum. Ett ”Derby di Madonnina” är till viss mån inte längre en kamp mellan Milan och Inter, ingen kamp mellan arbetarklass och medel/överklass, ingen kamp mellan mediemogulen Belusconi och oljemagnaten Moratti. Det är en kamp mellan 22 man + max 6 inhoppare, med en drös betalande kunder som ser på och där överskottet åker till investerarna i Asien. Supportrarna har vaknat upp i en verklighet där bruttomarginaler prioriteras före nöjda fans. De italienska supportrarna är långt ifrån de enda som fallit offer för den moderna fotbollens skoningslösa girighet, men kanske har konsekvenserna aldrig varit så tydliga och abrupta som i Milano.

 

You must be logged in to post a comment Login

Leave a Reply

bet365