KRÖNIKA: Den avlägsna drömmen som blev en självklar verklighet

Hektor Säll tar tillfället i akt och hyllar det svenska landslaget som sensationellt nog tog hem guldet i U21-EM.

Jag minns när jag satt här vid mitt tangentbord och skrev en krönika om detta U21-landslag. Det var precis efter att man hade slagit ut Frankrike i playoffen. Jag tryckte ned varje tangent i ren extas – jag kunde knappt formulera mig i skrift för att jag var så lycklig. Jag skrev om vilken bragd det var att ens ta sig till U21-EM i Tjeckien. Men allt det där är ingenting i jämförelse med hur jag känner mig just nu.

Jag har vrålat sönder min hals i rädsla, ilska, frustration – men framförallt i glädje. Jag badade i en lokal fontän här i Linköping i något som blev en bitande kyla, en kyla som jag inte märkte av tack vare den värme som fanns inom mig under glädjeruset. Jag tänkte till och med köpa en tröja Patrik Carlgrens namn och nummer, men varken svenska landslagets eller AIK:s målvaktströjor fanns tillgängliga att köpa på webben.

Men nog om mig, ingen bryr sig om mig – faktum är att det finns 23 personer som hela Sverige kretsar kring i detta nu. Dessa personer är självklart U21-landslaget, gänget som grävde guld i Tjeckien.

Det är rent ut sagt sinnesjukt att ett så nederlagstippat lag går och vinner hela skiten. Laget var uträknat mot Turkiet, men vi segrade. Vi var uträknat mot Frankrike, men vi segrade. Vi var uträknade i gruppen, men vi gick vidare. Vi var uträknade mot det inte så omtyckta folket, men vi slog ut dem. Och vi var uträknade i finalen – men vi tog hem guldet. Eller vi och vi, de som ska hyllas är spelarna, tränarna och de fans som fanns på plats. Det var de som skrev svensk fotbollshistoria. Det är de som gjorde en sagoberättelse till en realitet.

Jag skulle säga att det här är det näst största som någonsin har hänt inom svensk fotboll, då VM-bronset 1994 är det enda som toppar detta. Det här är första gången Sverige får stå som segrare i en sådan här prestigefylld tävling. Vi har vunnit silver, brons, men aldrig tidigare ett guld i ett sådant här mästerskap.

Och på vilket sätt man gjorde det.

Det här laget vet inte vad ordet omöjligt betyder. Oavsett vilka utmaningar man utsätts för hittar man tillsammans ett sätt att överkomma det. Om man stöter på ett stup bygger man tillsammans en bro över. Om man hamnar i en återvändsgränd hittar man ett sätt att klättra över. Hur borträknade man än var så lyckades man med hjälp av den starka sammanhållningen skyffla undan allt motstånd. Man började nästan undra ifall laget blir bättre och bättre ju mer uträknade de är.

Faktum var att hela Sveriges befolkning struntade i innebörden av ordet omöjligt. Jag och min bror satt under matchen och hade den där känslan av att det kommer att gå, Sverige skulle vinna. Redan en halvtimme in i matchen, efter att Portugals tidiga press började avta kändes den där avlägsna drömmen som en självklar verklighet. När det var dags för förlängning kände jag på något lustigt sätt att Portugal inte skulle kunna göra mål, för om de skulle kunna göra det hade matchen redan varit avgjord. När Sverige klev in i straffläggningen med John Guidettis fantastiska straffspark kändes det som att Sverige var det enda lag som fanns – alla andra kunde gå hem.

Det är svårt att peka ut vilka spelare som var viktigast för laget, för alla var egentligen lika viktiga på sina olika sätt. Alla spelare som fick förtroendet tackade Håkan Ericsson genom att sköta sina uppgifter exemplariskt. Även om försvaret kunde se stökigt ut stundtals lyckades man hitta balansen i de avgörande lägena och hålla motståndarna borta. Även om offensiven stundtals kunde vara uddlös hittade man luckorna i motståndarnas backlinje som blir matchavgörande.

Det här laget visar att laget går före jaget, att ingen är större än någon annan. Alla får vara lika delaktiga i spelet, och alla har sin nyckelroll i lagbygget. När en spelare missar i straffläggningen går lagkamraterna fram och tröstar honom med en gång, för om Sverige skulle förlora skulle man inte klandra en spelare, utan laget skulle ta på sig förlusten tillsammans. Därför blir det extra mäktigt när detta kollektiv vinner hela turneringen, för då har de verkligen vunnit tillsammans.

Det handlar inte om att man inte vet vad ordet omöjligt betyder – utan att man vet att allt är möjligt.